Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
So these three men ceased to answer Job, because he was righteous in his own eyes.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Then was kindled the wrath of Elihu the son of Barachel the Buzite, of the kindred of Ram: against Job was his wrath kindled, because he justified himself rather than God.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
Also against his three friends was his wrath kindled, because they had found no answer, and yet had condemned Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Now Elihu had waited till Job had spoken, because they were elder than he.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
When Elihu saw that there was no answer in the mouth of these three men, then his wrath was kindled.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
And Elihu the son of Barachel the Buzite answered and said, I am young, and ye are very old; therefore I was afraid, and dared not show you my opinion.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
I said, Days should speak, and multitude of years should teach wisdom.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
But there is a spirit in man: and the inspiration of the Almighty giveth them understanding.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Great men are not always wise: neither do the aged understand judgment.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Therefore I said, Hearken to me; I also will show my opinion.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Behold, I waited for your words; I gave ear to your reasons, while ye searched out what to say.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Yea, I attended to you, and, behold, there was none of you that convinced Job, or that answered his words:
13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
Lest ye should say, We have found out wisdom: God thrusteth him down, not man.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Now he hath not directed his words against me: neither will I answer him with your speeches.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
They were amazed, they answered no more: they stopped speaking.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
When I had waited, (for they spoke not, but stood still, and answered no more; )
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
I said, I will answer also my part, I also will show my opinion.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
For I am full of matter, the spirit within me constraineth me.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Behold, my belly is as wine which hath no vent; it is ready to burst like new bottles.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
I will speak, that I may be refreshed: I will open my lips and answer.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Let me not, I pray you, accept any man’s person, neither let me give flattering titles to man.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
For I know not to give flattering titles; in so doing my maker would soon take me away.
