Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Da nu hine tre Mænd ikke mere svarede Job, fordi han var retfærdig i sine egne Øjne,
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
blussede Vreden op i Buziten Elihu, Barak'els Søn, af Rams Slægt. Paa Job vrededes han, fordi han gjorde sig retfærdigere end Gud,
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
og paa hans tre Venner, fordi de ikke fandt noget Svar og dog dømte Job skyldig.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Elihu havde ventet, saa længe de talte med Job, fordi de var ældre end han;
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
men da han saa, at de tre Mænd intet havde at svare, blussede hans Vrede op;
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
og Buziten Elihu, Barak'els Søn, tog til Orde og sagde: Ung af Dage er jeg, og I er gamle Mænd, derfor holdt jeg mig tilbage, angst for at meddele eder min Viden;
7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
jeg tænkte: »Lad Alderen tale og Aarenes Mængde kundgøre Visdom!«
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Dog Aanden, den er i Mennesket, og den Almægtiges Aande giver dem Indsigt;
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
de gamle er ikke altid de kloge, Oldinge ved ej altid, hvad Ret er;
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
derfor siger jeg: Hør mig, lad ogsaa mig komme frem med min Viden!
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Jeg biede paa, at I skulde tale, lyttede efter forstandige Ord, at I skulde finde de rette Ord;
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
jeg agtede nøje paa eder; men ingen af eder gendrev Job og gav Svar paa hans Ord.
13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
Sig nu ikke: »Vi stødte paa Visdom, Gud maa fælde ham, ikke et Menneske!«
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Mod mig har han ikke rettet sin Tale, og med eders Ord vil jeg ikke svare ham.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
De blev bange, svarer ej mer, for dem slap Ordene op.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Skal jeg tøve, fordi de tier og staar der uden at svare et Ord?
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Ogsaa jeg vil svare min Del, ogsaa jeg vil frem med min Viden!
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Thi jeg er fuld af Ord, Aanden i mit Bryst trænger paa;
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
som tilbundet Vin er mit Bryst, som nyfyldte Vinsække nær ved at sprænges;
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
tale vil jeg for at faa Luft, aabne mine Læber og svare.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Forskel gør jeg ikke og smigrer ikke for nogen;
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
thi at smigre bruger jeg ikke, snart rev min Skaber mig ellers bort!
