Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Job in nolna bei kahi tia apanchah kheh phat in aloi agolte thumho chun donbut be ding anom tapouve.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Hichun Ram phunga Buz mi Barakel chapa Elihu chu ahung lunghang tai. Job in chonset kana bol nai chuleh Pathen in eigim bolna hi adih e ti ding anop lou jeh a lunghangah ahi.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
Job in anel nau adonbut thei uva Pathen joh chu dihmo dinga akilah jeh uva Job loile golte thum chunga jong kinga ahi.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Elihun adangho Job koma thu asei diu chu anga nga jeng ahi. Ijeh inem itile amaho chu ama sanga upajo ahiuve.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Ahinlah amahon adonbut be tahlou u amu phat in lunghang tah in ahung paodoh e.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Buz mi Barakel chapa Elihun aseitai. Keima khangdong kahin nangho upa nahiuve. Hijeh a chu nangho komma kalunggel kasei ding chu kakhongai ahi.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
Keigel in ateh jep hon thu seiju hen, ijeh inem itile upa ho a hi chihna hung ahi.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Ahin mihem te sunga chu lhagao um ahi. Hatchungnungpa hu haikhuma amaho sunga um hiche chun achihsah u ahi.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Phatkhat tengle upa ho jong aching ji pouve. Khatvei vei teng thutan dihje ahe pouve.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Hijeh chun kasei ngaijun chuleh kalunggel seipeh uvinge.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Keiman nang thusei phat hitih chan sung hin kahin ngah in nakinel nahou lunglut tah in kahin ngaijin, khomulouva nathusei doh hou kangaije.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Nathusei hou kangaije, ahin khat chan jong nanel thei pouve. Ahiloule aminelna nadonbut thei pouve.
13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
Amapa hi eiho dingin aching beh seh e, Pathen bouvin ama ajo ding ahi tin kakoma sei hih un.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Job chun keima einel hihen hileh nanghon namanchah u hettheina bangin donbut ponge.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Seibe ding helouva lunggimma tou nahiuve.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Tua nangho thipbeh a naum bang uva hi ken kanga nga nahlai dingu ham? Keijong thipbeh a kaum jing ding ham?
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Ahipoi halkhat beh kaseija kalunggel kasei ding ahi.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Ijeh inem itile, kalung in adol joulou thu cheng tampi ho seidoh hi kasunga ka lhagaovin seidoh dingin eino tuntun e.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Keima ahom umlou jubom tobang kahin, jupohna thah pohkeh ding sa tobang kahi.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Kalung ol theina dinga kasei ding ahi. Hijeh chun ka donbutna penge.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Kadei tah in jong kichem ponge, ahiloule koimacha pachat lhem bol ponge.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Keiman joulhep ding kagot a ahile eisempan gangtah in eisumang jeng hen.
