Job 31
1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
Jeg gjorde en Pagt med mine Øjne, og hvad skulde jeg agte paa en Jomfru?
2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
Og hvad for en Lod vilde Gud have givet ovenfra og hvad for en Arv den Almægtige fra det høje?
3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
Mon ikke Ulykke er beredt for den uretfærdige og Undergang for dem, som gøre Uret?
4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
Mon han ikke ser mine Veje og tæller alle mine Skridt?
5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
Dersom jeg har vandret med Falskhed, og min Fod har hastet til Svig,
6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
— han veje mig paa Retfærdigheds Vægtskaaler, og Gud kende min Uskyldighed —
7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
dersom min Gang har bøjet af fra Vejen, og mit Hjerte er gaaet efter mine Øjne, og en Plet har klæbet ved mine Hænder:
8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
Da gid jeg maa saa, men en anden æde, og mit Afkom maa oprykkes med Rod.
9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
Dersom mit Hjerte er forlokket til en Kvinde, og jeg har luret ved min Næstes Dør:
10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
Da gid min Hustru maa male for en anden, og andre bøje sig over hende.
11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
Thi det var en Skændselsgerning, og det var en Misgerning, som hørte hen for Dommerne;
12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
thi det var en Ild, som fortærede indtil Afgrunden, og som skulde have oprykket al min Afgrøde med Rode.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
Dersom jeg havde foragtet min Tjeners eller min Tjenestepiges Ret, naar de trættede med mig;
14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
— og hvad vilde jeg gøre, naar Gud vilde opstaa? og naar han vilde hjemsøge, hvad skulde jeg svare ham?
15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
har ikke han, som skabte mig i Moders Liv, skabt ham? og har ikke en og den samme beredt os i Moderskød? —
16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
dersom jeg har nægtet de ringe deres Begæring og ladet Enkens Øjne vansmægte,
17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
og jeg har ædt min Mundbid for mig alene, saa at den faderløse ikke aad deraf;
18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
— tværtimod, han er opvokset hos mig som hos en Fader fra min Ungdom af, og hende ledede jeg, fra min Moders Liv af —
19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
dersom jeg har set en forkommen, uden Klæder, og at den fattige intet Dække havde;
20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
dersom hans Lænder ikke have velsignet mig, medens han varmede sig ved Ulden af mine Faar;
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
dersom jeg har løftet min Haand imod den faderløse, fordi jeg saa Hjælp for mig i Porten:
22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
Da gid min Skulder maa falde fra Skulderbladet, og min Arm brydes fra Armpiben!
23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
Thi en Rædsel vilde være kommen over mig, en Ulykke fra Gud, og imod hans Højhed formaaede jeg intet.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
Dersom jeg har sat Guld til mit Haab eller sagt til det kostelige Guld: Du er min Tillid;
25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
dersom jeg har glædet mig, at mit Gods var meget, og at min Haand havde forhvervet mangfoldigt;
26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
dersom jeg har set til Sollyset, naar det skinnede, eller til Maanen, naar den gaar herlig,
27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
og mit Hjerte har ladet sig forlokke i Løndom, saa at min Mund kyssede min Haand:
28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
— Ogsaa dette havde været en Misgerning, som hørte hen under Dommerne; thi jeg havde hyklet for Gud i det høje —!
29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
dersom jeg har glædet mig over min Fjendes Undergang og jublet, naar Ulykken ramte ham;
30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
— men jeg tilstedede ikke min Gane at synde, saa at jeg under Forbandelse begærede hans Sjæl —
31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
dersom ikke Mændene i mit Telt have sagt: Hvor finder man nogen, som ikke er bleven mæt af hans Kød?
32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
— den fremmede maatte ikke ligge udenfor om Natten, jeg lod mine Døre op for vejfarende —
33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
dersom jeg har skjult mine Overtrædelser som Adam og dulgt min Misgerning i min Barm,
34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
fordi jeg frygtede den store Hob, og Slægters Foragt kunde have forfærdet mig, saa at jeg tav og ikke gik ud af en Dør —
35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
Havde jeg dog den, som vilde høre paa mig! se her min Underskrift — den Almægtige svare mig — og her den Klage, min Modpart har opsat;
36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
sandelig, jeg skulde tage den paa min Skulder, jeg skulde binde den omkring mig som et Hovedsmykke!
37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
Jeg vil tilkendegive ham ethvert af mine Skridt, som en Fyrste vil jeg nærme mig ham.
38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
Dersom min Ager raaber imod mig, og alle dens Furer græde;
39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
dersom jeg har fortæret dens Grøde uden at have betalt den og udblæst Sjælen fra dens Ejermand:
40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
Gid da vokse Tjørn i Stedet for Hvede, og Ukrudt i Stedet for Byg; — Jobs Ord have Ende.
