Job 31
1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
Paipi te ka mik neh ka saii dongah me tlam lae oila te ka yakming eh?
2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
A so lamkah Pathen khoyo neh hmuensang lamkah Tlungthang rho te menim?
3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
Boethae ham rhainah neh boethae aka saii ham yoethaenah moenih a?
4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
Amah loh ka longpuei a hmuh tih ka khokan boeih he a tae moenih a?
5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
A poeyoek taengah ka pongpa tih ka kho loh a hlangthai palat taengla a tawn uh atah,
6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
Duengnah cooi dongah kai n'khiing saeh lamtah Pathen loh ka muelhtuetnah ming saeh.
7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
Longpuei lamloh ka khokan a buung atah, ka mik hnukah ka lungbuei cet tih ka kut dongah a lolhmaih a kap atah,
8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
ka soem vaengah a tloe loh ca saeh lamtah ka cadil rhoek te ha uh saeh.
9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
Huta loh ka lungbuei a hlae tih ka hui kah thohka ah ka rhongngol atah,
10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
Ka yuu loh a tloe la kuelh saeh lamtah a taengah hlang tloe bakop mai saeh.
11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
Te dongah te khonuen rhamtat neh te te thaesainah rhokhan ni.
12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
Te hmai loh Abaddon duela a hlawp tih ka cangvuei te boeih ha.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
Ka salpa neh ka salnu loh kai taengah a tuituk vaengah tiktamnah ka hnawt atah,
14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
Pathen a thoh vaengah balae ka saii vetih n'hip vaengah amah te metlam ol ka mael eh?
15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
Bungko khuiah kai aka saii loh anih a saii moenih a? Kaimih he bung khuiah pakhat la n'cuen sak.
16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
tattloel kah kongaih te ka hloh pah tih nuhmai mik te ka khah sak koinih,
17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
Kamah buhkam te kamah bueng loh ka caak tih cadah loh ca pawt koinih,
18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
Ka camoe lamloh napa bangla ka taengah pantai tih nuhmai khaw a nu bung lamloh ka mawt.
19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
Pueinak mueh tih himbai tling la aka milh khodaeng te ka hmuh mai tih,
20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
A pumpu, a pumpu ah kai n'uem uh vaengah ka tu mul neh ka hlung pawt mai koinih,
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
Vongka ah kai bomkung te ka hmuh vaengah ka kut he cadah soah ka ka thueng atah,
22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
ka laengpang he a hnuk lamloh rhul saeh lamtah ka ban a cung dong lamloh tlawt mai saeh.
23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
Pathen taengkah rhainah te kai ham ka birhihnah la a om dongah a boeimangnah te ka noeng moenih.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
Sui te ka uepnah la ka khueh tih sui cilh te ka pangtungnah la ka thui koinih,
25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
Ka thadueng len tih ka kut loh a khuet la a hmuh dongah ka kokhahnah atah,
26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
Vangnah dongah a thangthen tih hla vang a thoeih te ka hmuh vaengah,
27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
ka lungbuei he yinhnuk ah hloih tih ka kut loh ka ka te mok koinih.
28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
He khaw a so kah Pathen taengah ka basa la om vetih thaesainah lai la om ni.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
Ka lunguet kah yoethaenah dongah ka kohoe tih yoethae loh anih taengla a thoeng te ka haenghang puei atah,
30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
A hinglu te thaephoeinah neh hoe hamla ka ka he laihmu la ka khueh aih moenih.
31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
Ka dap kah hlang rhoek loh, “U long nim a maeh te a cung pawt la a paek eh?” a ti uh moenih a?
32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
Ka thohkhaih kah yinlai te caehlong ka ong pah tih vongvoel ah a rhaeh moenih.
33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
Hlang bangla ka boekoeknah ka dah tih, kai kathaesainah he ka thindang ah ka det mai akhaw,
34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
hlangping te yet taengah ka sarhing tih huiko kah nueihbu loh kai n'rhihyawp sak. Te dongah ka kuemsuem tih thohka la ka moe pawh.
35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
Kai taengkah aka hnatun la kamah taengah u long nim m'paek lah mako? Ka kutha he Tlungthang loh kai n'doo saeh lamtah ka tuituknah he hlang loh cabu la daek saeh.
36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
Te te ka laengpang ah ka koh vetih te te ka soah rhuisam la ka laikoeinah het mahpawt nim?
37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
Ka khokan tarhing la a taengah ka puen lah vetih anih te rhaengsang bangla ka paan lah mako.
38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
Ka khohmuen loh kai m'pang thil tih a kong te rhenten rhap koinih,
39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
A thadueng te tangka mueh la ka caak tih a kungmah kah hinglu ka yawn sak atah,
40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
Cang yueng la mutlo hling, cangtun yueng la saeldol khaw poe saeh,” a ti. Job kah ol bawt coeng.
