Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

MAS ahora los más mozos de días que yo, se ríen de mí; cuyos padres yo desdeñara ponerlos con los perros de mi ganado.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Porque ¿para qué yo habría menester la fuerza de sus manos, en los cuales había perecido con el tiempo?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Por causa de la pobreza y del hambre [andaban] solos; huían á la soledad, á lugar tenebroso, asolado y desierto.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Que cogían malvas entre los arbustos, y raíces de enebro para calentarse.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Eran echados de entre [las gentes], y todos les daban grita como al ladrón.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Habitaban en las barrancas de los arroyos, en las cavernas de la tierra, y en las rocas.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Bramaban entre las matas, y se reunían debajo de las espinas.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Hijos de viles, y hombres sin nombre, más bajos que la misma tierra.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Y ahora yo soy su canción, y he sido hecho su refrán.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Abomínanme, aléjanse de mí, y aun de mi rostro no detuvieron su saliva.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Porque [Dios] desató mi cuerda, y me afligió, por eso se desenfrenaron delante de mi rostro.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

A la mano derecha se levantaron los jóvenes; empujaron mis pies, y sentaron contra mí las vías de su ruina.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Mi senda desbarataron, aprovecháronse de mi quebrantamiento, contra los cuales no hubo ayudador.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Vinieron como por portillo ancho, revolviéronse á [mi] calamidad.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Hanse revuelto turbaciones sobre mí; combatieron como viento mi alma, y mi salud pasó como nube.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Y ahora mi alma está derramada en mí; días de aflicción me han aprehendido.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

De noche taladra sobre mí mis huesos, y mis pulsos no reposan.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Con la grande copia [de materia] mi vestidura está demudada; cíñeme como el cuello de mi túnica.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Derribóme en el lodo, y soy semejante al polvo y á la ceniza.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Clamo á ti, y no me oyes; preséntome, y no me atiendes.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Haste tornado cruel para mí: con la fortaleza de tu mano me amenazas.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Levantásteme, é hicísteme cabalgar sobre el viento, y disolviste mi sustancia.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Porque yo conozco que me reduces á la muerte; y á la casa determinada á todo viviente.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Mas él no extenderá la mano contra el sepulcro; ¿clamarán [los sepultados] cuando él los quebrantare?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

¿No lloré yo al afligido? Y mi alma ¿no se entristeció sobre el menesteroso?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Cuando esperaba yo el bien, entonces vino el mal; y cuando esperaba luz, la oscuridad vino.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mis entrañas hierven, y no reposan; días de aflicción me han sobrecogido.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Denegrido ando, y no por el sol: levantádome he en la congregación, y clamado.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

He venido á ser hermano de los dragones, y compañero de los buhos.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Mi piel está denegrida sobre mí, y mis huesos se secaron con ardentía.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Y hase tornado mi arpa en luto, y mi órgano en voz de lamentadores.