Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Ale teraz śmieją się ze mnie młodsi ode mnie, ci, których ojców nie uznałbym za godnych, by postawić ich z psami swojej trzody.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Na cóż by mi się przydała siła ich rąk, u których zginęła starość?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Byli samotni z powodu niedostatku i głodu i uciekali na pustkowie ciemne, jałowe i spustoszone.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Zrywają sobie malwę przy krzakach i korzenie jałowcowe na pokarm.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Wygnano ich spośród [ludzi], wołano za nimi jak [za] złodziejem;

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Tak że musieli mieszkać w rozpadlinach dolin, w jaskiniach podziemnych i skałach.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Między krzakami ryczeli, gromadzili się pod pokrzywami.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

[To byli] synowie ludzi wzgardzonych i synowie [ludzi] nikczemnych, podlejsi niż [proch] ziemi.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Ale teraz jestem [tematem] ich pieśni, stałem się [tematem] ich przysłowia.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Brzydzą się mną i oddalają się ode mnie, nie wstydzą się pluć mi w twarz.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

A ponieważ on rozluźnił mój sznur i upokorzył mnie, oni też rzucili przede mnie wędzidło.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Po [mojej] prawicy powstają młodzieńcy, odtrącają moje nogi i torują przeciwko mnie swoje drogi zguby.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Popsuli moją ścieżkę i przyczynili się do mojej nędzy, a nie mają pomocnika.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Napadli [na mnie] niczym przez szeroki wyłom i wśród spustoszenia nacierali [na mnie].

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Strach obrócił się przeciwko mnie, ściga moją duszę jak wiatr. Moje szczęście przemija jak chmura.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

A teraz rozpływa się we mnie moja dusza, ogarnęły mnie dni cierpienia;

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

W nocy ból przeszywa moje kości, a moje żyły nie mają odpoczynku.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Z powodu wielkiego cierpienia zmieniła się moja szata i ściska mnie jak kołnierz mej tuniki.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Wrzucił mnie w błoto, stałem się podobny do prochu i popiołu.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Wołam do ciebie, ale nie słuchasz mnie; staję, a na mnie nie patrzysz.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Stałeś się dla mnie okrutny, sprzeciwiasz mi się swoją mocną ręką.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Unosisz mnie na wietrze [i] wsadzasz mnie na niego, a rozwiewasz mój dobytek.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Wiem bowiem, że wydasz mnie na śmierć i do domu przeznaczonego dla wszystkich żyjących.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Do grobu jednak nie ściągnie [swej] ręki, choćby wołali, gdy będzie niszczyć.

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Czy nie płakałem nad strapionym? Czy moja dusza nie smuciła się nad ubogim?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Gdy oczekiwałem dobra, oto przyszło zło; a gdy spodziewałem się światła, przyszła ciemność.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Moje wnętrze zawrzało [i] nie uspokoiło się; zaskoczyły mnie dni utrapienia.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Chodzę sczerniały, [ale] nie od słońca; powstaję i wołam w zgromadzeniu.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Stałem się bratem smoków, a towarzyszem młodych strusiów.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Moja skóra poczerniała na mnie i moje kości są spalone od gorączki.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Moja harfa zamieniła się w lament, a mój flet – w głos płaczących.