Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Fe itsikihan-jaiko henaneo, ie tsy ho nimeiko hindrezan-droae’ iareo o amboan’ añondrikoo.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Eka! hataoko ino’ ty herin-taña’ iareo? Ie fa modo ty hagañ’oza’ iareo?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Miheahea naho poie’e vaho saliko iereo, draote’ iereo ty tane kànkañe ie nimontoñe naho tanan-taolo te omale.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Tsindrohe’ iereo ty aña-mafaitse miharo vahon-tsoy, fihina’iareo ty vahan-jañapoly.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Sinoik’ an-drolongo’e iareo, nikoraheñe hoe t’ie malaso.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Aa le mimoneñe am-bavatane mampangebahebak’ ao iereo, an-dakatom-bato naho an-kadahan-tane ao.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Mikoaike boak’an-drongoñe ao, mihimpok’ añ’antak’ ao.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Anan-dagola, anake po-tahinañe, nasiotsiotse amy taney.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Bekobekoe’ iareo iraho henaneo toe fandrabioña’ iareo.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Heje’ iereo vintañe, ihankaña’ iareo, tsy apo’ iareo ty mandrora an-tareheko.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Amy te navotso’e ty tàlem-pale’e le nitrofahe’e iraho, vaho ahifi’ iereo laboridy te miatrek’ ahy.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Mitroatse an-kavanako eo o tora’eo; fehefehè’ iereo o tombokoo vaho atroa’ iareo amako ty satam- pandrotsaha’ iareo.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Trobotroboe’ iereo o lalakoo, indrà’ iareo amako o feh’ ohatseo, ndra t’ie tsy amam-pañolotse.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Mizilike hoe mb’an-jeba’e mitañataña ao iareo; Iboroboñafa’ iareo i rinotsakey le mikidiadia’ mb’etoy.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Natolik’ amako o fampirevendreveñañeo; heañe’ iereo hoe tioke ty asiko; fa nihelañe añe hoe rahoñe ty fandrombahako.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Ie henaneo, fa nadoañe amako ato ty fiaiko; fa mifelek’ ahy o ­andro nanotriañe ahikoo.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Tsipohe’e haleñe o taolakoo, vaho tsy mitofa ty fikotekotehañe ahy.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Mampiroñaroña o sikikoo i fañindra’e mafey vaho vihine’e iraho manahake i kolen’ akanjokoy.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Fa navokovoko’e am-potak’ ao iraho, le ninjare hoe lavenoke naho deboke.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Mikaik’ imba ama’o raho fe tsy toiñe’o; miongake fe angarefa’o.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Toe mpampisoañe ahy irehe: an-kaozaram-pità’o ty isareraha’o.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Ampionjone’o mb’amy tiokey mb’eo, naho ampiningira’o, fe atrana’o amy tio-beiy.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Apotako t’ie hasese’o mb’an-kavetrahañe mb’eo, mb’añ’anjombam-pifañaoña’ ze kila veloñe.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Aa tsy hañity ty fità’e hao ty am-botrim-piantoañe eo? tsy hikoik’ imba hao t’ie mizò hekoheko?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Tsy nitañiako hao ty nian-kòheke? Tsy nampihontoke ty troko hao o rarakeo?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Izaho nitama hasoa, pok’eo ty raty; ie nandiñe hazavàñe nihohohe’ ty ieñe.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mikokèntrekokèntreñe ty añovako ao le tsy mitofa; atreatrén-tsan-kasotriañe.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Mijarabajaraba añ’ ieñe ao tsy amam-panjirik’ andro, miongak’ am-pivory naho mikaik’ imba.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Fa rahalahim-panaloke iraho, rañe’ o voron-tsatrañeo.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Mikò-mainte amako ty holiko, mitsovovoke o taolakoo ami’ty hasilo’e.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Aa le mivali-ko feon-kontoke ty marovaniko, naho feom-pandala ty soliko