Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

“Tusruktu, mwet ma fusr likiyu elos orek tafunkas keik in pacl inge! Papa tumalos uh nuna mwet na wangin sripa emeet me, Oru nga tia pac lela elos in wi kosro ngalngul uh karingin sheep nutik.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Un mwet na wanginla ku la, Elos arulana munas ac tia ku in oru kutena orekma luk.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Elos arulana sukasrup ac masrinsral, Oru elos ac kontini okan sak pulamlamla uh — Ke fong, in acn na koluk ac wangin mwet we.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Elos ac fusak ac kang mah yen mwesis uh Wi pacna okah ma wangin ema ke sak broom uh!

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Mwet nukewa ac wowoyak ac luselosla Oana ke elos woi mwet pusrapasr uh.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Elos mutana in luf, Ac in acn ma pukpukla pe eol uh.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

In acn mwesis uh elos ac wowo oana kosro lemnak uh, Ac tukeni lokeni muta ye sak inima uh.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Sie un mwet na lusrongten, wangin sripa, ac wangin akilenya pa inge! Ukohkyak elos liki fin acn uh.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

“Inge elos foloko isrunyu; Nga pilasrla — oana sie mwe aksruksruk nu selos.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Elos arulana kwaseyu, Ac pangon mu elos wo likiyu. Elos ac tuku pac ani nu in mutuk.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Mweyen God El arulana akmunasyeyula ac nga tia ku in sifacna, Oru elos forma lainyu ke folo lalos nufon.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Un mwet se inge arulana suwoswos in oru alein lalos nu sik; Elos ukweyu nga kaing; ac elos akola in kunausyula.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Elos kosrala acn in kaing luk, ac srike in uniyuwi; Ac wangin mwet in kutongolosi.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Elos ac fokolak kalkal ma nga wikwik we, Ac putatme nu fuk ac toanyuwi nu infohk uh.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Sangeng luk nwekyula. Nga tila orek mukul, a nga oana sie fosr in eng, Ac kasrpuk sohkla oana sie pukunyeng.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

“Inge nga apkuran in misa, Ac wangin ma in akfisrasrye keok luk.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Ke fong uh sri keik uh nufon waiok, Ac ngal lulap su ngalngalisyu tiana tui.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

God El sruokya kala in nuknuk luk Ac furokya nwe ke na tingilya kwawuk.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

El kipakinyuwi nu yen furarrar uh; Ac nga oana fohk furarrar ye mutal.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

“Nga pang nu sum, O God, tuh kom tiana topukyu; Ac ke pacl nga pre, kom tia lohma nu sik.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Kom arulana sulallal nu sik, Ac akkeokyeyu ke kuiyom nufon.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Kom lela eng uh in ukyula; Ac kom sisyuwot sisyume ke eng upa uh.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Nga etu lah kom ac usyula nu ke misa, Nu ke ouiya su akola nu sin mwet nukewa.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Efu ku kom uni sie mwet ma arulana musalla tari, Su wangin ma ku in oru sayen ngisre ke pakomuta?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Ya nga tuh tia wi tung yurin mwet su sun ongoiya, Ac pakomutalos su enenu?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Nga tuh finsrak in oasr engan ac kalem yuruk, A ongoiya ac lohsr pa sunyu.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Insiuk arulana kuelik ke fosrnga ac waiok; Nga muta in keok len nu ke len.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Nga foroht forma in lohsr matoltol, yen wangin kalmen faht we; Nga tuyak in walil uh ac siyuk ke kasru.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Pusrek asor ac supwar, Oana pusren tung lun soko kosro fox, ku sie won ostrich.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Monuk sroalsroalla; ac nga folla ke fifa.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Sie pacl ah nga tuh lohng pusren on engan, A inge nga lohng pusren asor ac tung mukena.