Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
És most kaczagnak rajtam, kik korra fiatalabbak nálam, kiknek atyáit megvetettem, hogy nyájam ebei mellé sem helyeztem volna el.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Kezeik ereje is minek nekem? Rájok nézve elveszett erejük telje,
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
szűkölködés és éhezés által kiaszva. A kik bekószálják a sivatagot, a puszta és a pusztaság éjjelét;
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
a kik leszakítanak sós füvet a bokor mellett s rekettye gyökere az ő kenyerük.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Az emberek köréből kiűzetnek, riadnak rájuk mint a tolvajra.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Rettenetes szakadékokban kell lakniok, földi lyukakban és sziklákon.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Bokrok között ordítanak, csalánok alatt verődnek össze.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Alávalónak fiai, meg név nélkül valónak a fiai, kiverettek az országból.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
De most gúnydaluk vagyok, lettem nekik szóbeszédül.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Megutáltak, eltávoztak tőlem, s arczomat nem kímélték a köpéstől.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Mert inamat megoldotta és elsanyarodott, neki eresztették előttem a gyeplőt.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Jobbról kél a fajzat, lábaimat ellökték, és feltöltötték ellenem veszedelmes ösvényeiket.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Lerontották utamat, elősegítik balsorsomat, ők, kiknek nincsen segítőjük.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Mint széles résen át jönnek, rom matt hömpölyögnek tova.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Rémség fordult rám, üldözi, mint a szél, nemes voltomat, s eltűnt, mint a felhő, segítségem.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
És most elomlik bennem a lelkem, elfogtak engem a nyomorúság napjai.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Az éjszaka levájta rólam csontjaimat, és idegeim nem pihennek.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Nagy erő által elváltozott öltözékem, mint köntösöm nyílása szorít engem.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Lecsapott a sárba, hogy hasonlóvá lettem porhoz, hamuhoz.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Fohászkodom hozzád, de nem hallgatsz meg, megálltam és te rám meredtél;
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
kegyetlenre változol irántam, kezed hatalmával gyűlölsz engemet.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Felkapsz a szélre, hajtatsz engem és elcsüggesztesz engem üdvösségtől.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Mert tudom, halál felé viszel, s minden élőnek találkozó házába.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Csak rom ellen ne nyújtson ki kezet, ha ugyan dőltében van győzelme!
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Avagy nem sírtam-e a nehéz sorsún, nem bánkódott-e lelkem a szűkölködőn?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Mert jót reméltem és rossz jött, fényre várakoztam és homály jött.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Beleim forrnak s nem csillapodnak, elém törtek a nyomor napjai.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Elkomorodva járok, napfény nélkül, felállok a gyűlésben – könyörgök.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Testvére lettem a sakáloknak és társa a struczmadaraknak.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Bőröm lefeketéllett rólam, és csontom ég a hévtől.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Így lett gyásszá a hárfám és lantom síróknak hangjává.
