Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Mais, maintenant, des hommes plus jeunes que moi se moquent de moi, des hommes dont je n'aurais pas daigné mettre les pères avec les chiens de mon troupeau.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Et qu'aurais-je pu faire de la force de leurs mains? En eux avait péri toute vigueur.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Exténués par la disette et la faim, ils broutent les lieux arides, depuis longtemps désolés et déserts.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ils cueillent l'herbe sauvage près des buissons, et la racine des genêts est leur nourriture.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

On les chasse du milieu des hommes; on crie après eux comme après un larron;

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Ils habitent dans des torrents affreux, dans les trous de la terre, et parmi les rochers.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

On les entend braire dans les buissons, ils s'étendent pêle-mêle sous les chardons;

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Race impie, race sans nom, qui avait été chassée du pays!

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Et maintenant je suis le sujet de leurs chansons, et je fais la matière de leurs propos.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ils m'ont en horreur, ils s'éloignent de moi; ils ne craignent pas de me cracher au visage.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Parce que Dieu a détendu la corde de mon arc et m'a humilié, ils ont secoué tout frein devant moi.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Cette engeance se lève à ma droite; ils poussent mes pieds; ils construisent contre moi des routes pour me nuire;

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Ils rompent mon chemin, ils aident à ma ruine, eux à qui personne ne porterait secours.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Ils arrivent comme par une large brèche, ils se précipitent au milieu du fracas.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Toutes les terreurs se tournent contre moi, elles poursuivent ma prospérité comme le vent, et mon bonheur a passé comme un nuage!

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Et maintenant mon âme se fond en moi, les jours d'affliction m'ont atteint;

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La nuit perce mes os et les détache, et ceux qui me rongent ne dorment pas.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Par la violence extrême de mon mal, mon vêtement se déforme; il me serre comme le col de ma tunique.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Dieu m'a jeté dans la boue, et je ressemble à la poussière et à la cendre.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens debout devant toi, et tu me considères!

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Tu es devenu cruel pour moi; tu t'opposes à moi avec toute la force de ton bras.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Tu m'enlèves, tu me fais chevaucher sur le vent, et tu me fais fondre au bruit de la tempête.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Oui, je sais bien que tu m'amènes à la mort, et dans la demeure, rendez-vous de tous les vivants.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Seulement, n'étendrait-on pas la main au milieu de la ruine? Et, dans sa calamité, ne serait-il donc pas permis de pousser un cri?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Ne pleurais-je pas sur l'homme qui passait de mauvais jours? Mon âme n'était-elle pas affligée à cause du pauvre

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

J'ai attendu le bonheur, et le malheur est arrivé. J'espérais la lumière, et les ténèbres sont venues.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mes entrailles bouillonnent sans repos; les jours d'affliction m'ont assailli.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Je marche tout noirci, et non par le soleil. Je me lève dans l'assemblée, et je crie.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Je suis devenu le frère des chacals, et le compagnon des autruches.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ma peau se noircit et tombe. Mes os sont brûlés par la fièvre.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Ma harpe s'est changée en deuil, et mon luth en voix de pleurs.