Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Et maintenant, ceux qui sont plus jeunes que moi se moquent de moi, ceux dont j’aurais dédaigné de mettre les pères avec les chiens de mon troupeau.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Même à quoi m’aurait servi la force de leurs mains? La vigueur a péri pour eux.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Desséchés par la disette et la faim, ils s’enfuient dans les lieux arides, dès longtemps désolés et déserts;

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ils cueillent le pourpier de mer parmi les broussailles, et, pour leur pain, la racine des genêts.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Ils sont chassés du milieu [des hommes], (on crie après eux comme après un voleur, )

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Pour demeurer dans des gorges affreuses, dans les trous de la terre et des rochers;

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Ils hurlent parmi les broussailles, ils se rassemblent sous les ronces:

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Fils d’insensés, et fils de gens sans nom, ils sont chassés du pays.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Et maintenant, je suis leur chanson et je suis le sujet de leur entretien.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ils m’ont en horreur, ils se tiennent loin de moi, et n’épargnent pas à ma face les crachats;

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Car Il a délié ma corde et m’a affligé: ils ont jeté loin [tout] frein devant moi.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Cette jeune engeance se lève à ma droite; ils poussent mes pieds et préparent contre moi leur chemin pernicieux;

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Ils détruisent mon sentier, ils contribuent à ma calamité, sans que personne leur vienne en aide;

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Ils viennent comme par une large brèche, ils se précipitent au milieu du fracas.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Des terreurs m’assaillent, elles poursuivent ma gloire comme le vent, et mon état de sûreté est passé comme une nuée.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Et maintenant, mon âme se répand en moi: les jours d’affliction m’ont saisi.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La nuit perce mes os [et les détache] de dessus moi, et ceux qui me rongent ne dorment pas;

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Par leur grande force ils deviennent mon vêtement; ils me serrent comme le collet de ma tunique.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Il m’a jeté dans la boue, et je suis devenu comme la poussière et la cendre.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Je crie à toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens là, et tu me regardes!

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Tu t’es changé pour moi en [ennemi] cruel; tu me poursuis avec la force de ta main.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Tu m’enlèves sur le vent, tu fais qu’il m’emporte, et tu dissous ma substance.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Car je sais que tu m’amènes à la mort, la maison de rassemblement de tous les vivants.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Toutefois, dans sa ruine, n’étend-il pas la main, et, dans sa calamité, ne jette-t-il pas un cri [de détresse]?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

N’ai-je pas pleuré sur celui pour qui les temps étaient durs, et mon âme n’a-t-elle pas été attristée pour le pauvre?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Car j’attendais le bien, et le mal est arrivé; je comptais sur la lumière, et l’obscurité est venue.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mes entrailles bouillonnent et ne cessent pas; les jours d’affliction sont venus sur moi.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Je marche tout noirci, mais non par le soleil; je me lève dans l’assemblée, je crie;

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Je suis devenu le frère des chacals et le compagnon des autruches.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ma peau devient noire [et se détache] de dessus moi, et mes os sont brûlés par la sécheresse;

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Et ma harpe est changée en deuil, et mon chalumeau est devenu la voix des pleureurs.