Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Et maintenant, je suis la risée d’hommes plus jeunes que moi, dont je n’aurais pas daigné mettre les pères parmi les chiens de mon troupeau.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Qu’aurais-je fait de la force de leurs bras? Ils sont privés de toute vigueur.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Desséchés par la misère et la faim, ils broutent le désert, un sol depuis longtemps aride et désolé.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ils cueillent sur les buissons des bourgeons amers, ils n’ont pour pain que la racine des genêts.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

On les écarte de la société des hommes, on crie après eux comme après le voleur.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Ils habitent dans d’affreuses vallées, dans les cavernes de la terre et les rochers.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

On entend leurs cris sauvages parmi les broussailles, ils se couchent ensemble sous les ronces:

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

gens insensés, race sans nom, bannis avec mépris de la terre habitée!

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Et maintenant je suis l’objet de leurs chansons, je suis en butte à leurs propos.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ils ont horreur de moi, ils me fuient, ils ne détournent pas leur crachat de mon visage.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Ils se donnent libre carrière pour m’outrager, ils rejettent tout frein devant moi.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Des misérables se lèvent à ma droite, ils cherchent à ébranler mes pieds, ils frayent jusqu’à moi leurs routes meurtrières.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Ils ont bouleversé mes sentiers, ils travaillent à ma ruine, eux à qui personne ne porterait secours.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Ils fondent sur moi, comme par une large brèche, ils se précipitent parmi les décombres.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Les terreurs m’assiègent, ma prospérité est emportée comme un souffle, mon bonheur a passé comme un nuage.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Et maintenant, mon âme s’épanche en moi, les jours d’affliction m’ont saisi.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La nuit perce mes os, les consume, le mal qui me ronge ne dort pas.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Par sa violence, mon vêtement a perdu sa forme, il me serre comme une tunique.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Dieu m’a jeté dans la fange, je suis comme la poussière et la cendre.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens debout, et tu me regardes avec indifférence.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Tu deviens cruel à mon égard, tu m’attaques avec toute la force de ton bras.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Tu m’enlèves, tu me fais voler au gré du vent, et tu m’anéantis dans le fracas de la tempête.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Car, je le sais, tu me mènes à la mort, au rendez-vous de tous les vivants.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Cependant celui qui va périr n’étendra-t-il pas les mains et, dans sa détresse, ne poussera-t-il pas un cri?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

N’avais-je pas des larmes pour l’infortuné? Mon cœur ne s’est-il pas attendri sur l’indigent?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

J’attendais le bonheur, et le malheur est arrivé; j’espérais la lumière, et les ténèbres sont venues.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mes entrailles bouillonnent sans relâche, les jours d’affliction ont fondu sur moi.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Je marche dans le deuil, sans soleil; si je me lève dans l’assemblée, c’est pour pousser des cris.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Je suis devenu le frère des chacals, le compagnon des filles de l’autruche.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ma peau livide tombe en lambeaux, mes os sont brûlés par un feu intérieur.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Ma cithare ne rend plus que des accords lugubres, mon chalumeau que des sons plaintifs.