Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But, now, they who are of fewer days than I, have poured derision upon me; whose fathers I refused—to set with the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Even the strength of their hands, wherefore was it mine? Upon them, vigour was lost;
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
In want and hunger, they were lean, —who used to gnaw the dry ground, a dark night of desolation!
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Who used to pluck off the mallow by the bushes, with the root of the broom for their food;
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Out of the midst, were they driven, men shouted after them, as after a thief;
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
In the fissures, of the ravines had they to dwell, in holes of dust and crags;
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Among the bushes, used they to shriek, Under the bramble, were they huddled together:
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Sons of the base, yea sons of the nameless, they were scourged out of the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
But, now, their song, have I become, Yea I serve them for a byword;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me—have put themselves far from me, and, from my face, have not withheld—spittle!
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Because, my girdle, he had loosened and had humbled me, therefore, the bridle—in my presence, cast they off;
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
On my right hand, the young brood rose up, —My feet, they thrust aside, and cast up against me their earthworks of destruction;
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They brake up my path, —My engulfing ruin, they helped forward, unaided;
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
As through a wide breach, came they on, with a crashing noise, they rolled themselves along.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
There are turned upon me terrors, —Chased away as with a wind, is mine abundance, and, as a cloud, hath passed away my prosperity.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Now, therefore, over myself, my soul poureth itself out, There seize me days of affliction:
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Night, boreth, my bones, all over me, —and, my sinews, find no rest;
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Most effectually, is my skin disfigured, —Like the collar of my tunic, it girdeth me about:
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the mire, and I have become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry out for help unto thee, and thou dost not answer, I stand still, and thou dost gaze at me;
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou art turned to become a cruel one unto me, With the might of thy hand, thou assailest me;
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou liftest up me to the wind, thou carriest me away, and the storm maketh me faint;
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know that, unto death, thou wilt bring me back, even unto the house of meeting for every one living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Only, against a heap of ruins, will one not thrust a hand! Surely, when one is in calamity—for that very reason, is there an outcry for help.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Verily I wept, for him whose lot was hard, Grieved was my soul, for the needy.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Surely, for good, I looked, but there came in evil, And I waited for light, but there came in darkness;
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
I boiled within me, and rested not, There confronted me—days of affliction;
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
In gloom, I walked along, without sun, I arose—in the convocation, I cried out for help;
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
A brother, became I to the brutes that howl, and a companion to the birds that screech:
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin, turned black, and peeled off me, and, my bones, burned with heat:
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Thus is attuned to mourning—my lyre, and my flute, to the noise of them who weep.
