Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now they that are younger than I hold me in derision, Whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Of what use to me would be even the strength of their hands, To whom old age is lost?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
By want and hunger they are famished; They gnaw the dry desert, The darkness of desolate wastes.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
They gather purslain among the bushes, And the root of the broom is their bread.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They are driven from the society of men; There is a cry after them as after a thief.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
They dwell in gloomy valleys, In caves of the earth and in rocks.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They bray among the bushes; Under the brambles are they stretched out.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
An impious and low-born race, They are beaten out of the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now I am become their song; Yea, I am their by-word!
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me, they stand aloof from me; They forbear not to spit before my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Yea, they let loose the reins, and humble me; They cast off the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
On my right hand riseth up the brood; They thrust away my feet; They cast up against me their destructive ways.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They break up my path; They hasten my fall, —They who have no helper!
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They come upon me as through a wide breach; Through the ruins they rush in upon me.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Terrors are turned against me; They pursue my prosperity like the wind, And my welfare passeth away like a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now my soul poureth itself out upon me; Days of affliction have taken hold of me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
By night my bones are pierced; they are torn from me, And my gnawers take no rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Through the violence of my disease is my garment changed; It bindeth me about like the collar of my tunic.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the mire, And I am become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I call upon Thee, but thou dost not hear me; I stand up before thee, but thou regardest me not.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou art become cruel to me; With thy strong hand dost thou lie in wait for me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou liftest me up, and causest me to ride upon the wind; Thou meltest me away in the storm.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
I know that thou wilt bring me to death, To the place of assembly for all the living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
When He stretcheth out his hand, prayer availeth nothing; When He bringeth destruction, vain is the cry for help.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did not I weep for him that was in trouble? Was not my soul grieved for the poor?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
But when I looked for good, then evil came; When I looked for light, then came darkness.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels boil, and have no rest; Days of anguish have come upon me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I am black, but not by the sun; I stand up, and utter my cries in the congregation.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am become a brother to jackals, And a companion to ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin is black, and falleth from me, And my bones burn with heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
My harp also is turned to mourning, And my pipe to notes of grief.
