Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
“And now, laughed at me, Have the younger in days than I, Whose fathers I have loathed to set With the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Also—the power of their hands, why [is it] to me? On them old age has perished.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
With want and with harsh famine, They are gnawing a dry place [in] the recent night, [In] desolation and ruin,
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Those cropping mallows near a shrub, And their food [is] root of broom trees.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They are cast out from the midst (They shout against them as a thief),
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
To dwell in a frightful place of valleys, Holes of earth and clefts.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They groan among shrubs, They are gathered together under nettles.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Sons of folly—even sons without name, They have been struck from the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now, I have been their song, And I am to them for a byword.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They have detested me, They have kept far from me, And from before me have not spared to spit.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Because He loosed His cord and afflicts me, And the bridle from before me, They have cast away.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
A brood arises on the right hand, They have cast away my feet, And they raise up against me, Their paths of calamity.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They have broken down my path, They profit by my calamity: He has no helper.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They come as a wide breach, Under the desolation have rolled themselves.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
He has turned terrors against me, It pursues my abundance as the wind, And as a thick cloud, My safety has passed away.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now, in me my soul pours itself out, Days of affliction seize me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
[At] night my bone has been pierced in me, And my gnawing [pain] does not lie down.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
By the abundance of power, Is my clothing changed, As the mouth of my coat it girds me.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Casting me into mire, And I have become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry to You, And You do not answer me, I have stood, and You consider me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
You are turned to be fierce to me, With the strength of Your hand, You oppress me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
You lift me up, You cause me to ride on the wind, And You melt—You level me.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I have known You bring me back [to] death, And [to] the house appointed for all living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Surely not against the heap Does He send forth the hand, Though they have safety in its ruin.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did I not weep for him whose day is hard? My soul has grieved for the needy.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
When I expected good, then comes evil, And I wait for light, and darkness comes.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels have boiled, and have not ceased, Days of affliction have gone before me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I have gone mourning without the sun, I have risen, I cry in an assembly.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I have been a brother to dragons, And a companion to daughters of the ostrich.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin has been black on me, And my bone has burned from heat,
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
And my harp becomes mourning, And my pipe the sound of weeping.”
