Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now they who are younger than I in years laugh at me, whose fathers I scorned to put as equals with the dogs of my flocks.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Yea, what possible use can the strength of their hands be unto me, over whom old age hath passed fruitlessly?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Who suffer for want and famine in solitude; who flee into the wilderness [where all is] darkness, ruin, and desolation;
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Who crop off mallows by the bushes, and have broom-bush roots as their bread;
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Who are driven forth from among [men], who are shouted after as though they were thieves,
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
To dwell in the caverns of the valleys, in holes of the earth, and on naked cliffs.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Among the bushes they shriek; under briers they are huddled together,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
The children of the worthless, yea, the children of the nameless, who were outcasts from the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
But now I am become their song, and I am become a byword unto them.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They loathe me, they keep themselves far from me, and from my face they withhold not their spittle.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Because he hath loosened the cord of my bow, and afflicted me, they have also cast off the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Against my right hand rise up this swarm of worthless youths: they push away my feet, and they level against me their calamity-bringing paths.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They destroy my footpath, they help forward my downfall, without any one to aid them.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
As [through] a broad breach they come: amidst a loud noise they rolled themselves along.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Terrors have turned their face against me; they chase like the wind my glory: and like a cloud is my happiness passed away.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now my soul is poured out over me; the days of affliction have seized on me;
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
All night it holloweth out my bones out of my body; and my pursuers take no rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Through the Almlghty's power is my garment made unknown: like the opening of my coat hath he enclosed me.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry aloud unto thee, but thou answerest me not: I stand up, and thou fixest thy regard against me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou art changed into a cruel master toward me: with the strength of thy hand thou assailest me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou liftest me up to the wind; thou causest me to pass away, and dissolvest in me all wise counsel.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know that thou wilt bring me back to death, and to the house of assembly for all the living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
But doth not a man stretch out his hand among ruins? or doth one not cry out therefrom [for help] when he meeteth his downfall?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did I not weep for him that was hard pressed by misfortune? was not my soul grieved for the needy?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
That I hoped for good, but there came evil; and I waited for light, and there came darkness!
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels heave, and rest not: the days of affliction have overcome me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I walk about mournfully without sunlight: when I rise up, in the assembly, I cry with pain.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am a brother to [howling] monsters, and a companion to ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin hangeth down black from me, and my bones are burnt from heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
And thus is changed to mourning my harp, and my pipe to the sound of weeping.
