Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Bvt now they that are yonger then I, mocke me: yea, they whose fathers I haue refused to set with the dogges of my flockes.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
For whereto shoulde the strength of their handes haue serued mee, seeing age perished in them?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
For pouertie and famine they were solitary, fleeing into the wildernes, which is darke, desolate and waste.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
They cut vp nettels by the bushes, and the iuniper rootes was their meate.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They were chased forth from among men: they shouted at them, as at a theefe.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Therfore they dwelt in the clefts of riuers, in the holes of the earth and rockes.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They roared among the bushes, and vnder the thistles they gathered themselues.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
They were the children of fooles and the children of villaines, which were more vile then the earth.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now am I their song, and I am their talke.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhorre me, and flee farre from mee, and spare not to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Because that God hath loosed my corde and humbled mee, they haue loosed the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
The youth rise vp at my right hand: they haue pusht my feete, and haue trode on me as on the paths of their destruction.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They haue destroyed my paths: they tooke pleasure at my calamitie, they had none helpe.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They came as a great breach of waters, and vnder this calamitie they come on heapes.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Feare is turned vpon mee: and they pursue my soule as the winde, and mine health passeth away as a cloude.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Therefore my soule is nowe powred out vpon me, and the dayes of affliction haue taken holde on me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
It pearceth my bones in the night, and my sinewes take no rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
For the great vehemencie is my garment changed, which compasseth me about as the colar of my coate.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the myre, and I am become like ashes and dust.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Whe I cry vnto thee, thou doest not heare me, neither regardest me, when I stand vp.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou turnest thy selfe cruelly against me, and art enemie vnto mee with the strength of thine hand.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou takest me vp and causest mee to ride vpon the winde, and makest my strength to faile.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Surely I knowe that thou wilt bring mee to death, and to the house appoynted for all the liuing.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Doubtles none can stretch his hand vnto the graue, though they cry in his destruction.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did not I weepe with him that was in trouble? was not my soule in heauinesse for the poore?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Yet when I looked for good, euill came vnto me: and when I waited for light, there came darkenesse.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels did boyle without rest: for the dayes of affliction are come vpon me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I went mourning without sunne: I stood vp in the congregation and cryed.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am a brother to the dragons, and a companion to the ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skinne is blacke vpon me, and my bones are burnt with heate.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Therefore mine harpe is turned to mourning, and mine organs into the voyce of them that weepe.
