Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now, those younger in years scorn me, whose fathers I would not have seen fit to place with the dogs of my flock,
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
the strength of whose hands was nothing to me, and they were considered unworthy of life itself.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
They were barren from poverty and hunger; they gnawed in solitude, layered with misfortune and misery.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
And they chewed grass and the bark from trees, and the root of junipers was their food.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They took these things from the steep valleys, and when they discovered one of these things, they rushed to the others with a cry.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
They lived in the parched desert and in caves underground or above the rocks.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They rejoiced among these kinds of things, and they considered it delightful to be under thorns.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
These are the sons of foolish and base men, not even paying any attention to the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Now I become their song, and I have been made into their proverb.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They loathe me, and so they flee far from me, and they are not reluctant to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
For he has opened his quiver and has afflicted me, and he has placed a bridle in my mouth.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Immediately, upon rising, my calamities rise up to the right. They have overturned my feet and have pressed me down along their way like waves.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They have diverted my journeys; they have waited to ambush me, and they have prevailed, and there was no one who might bring help.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They have rushed upon me, as when a wall is broken or a gate opened, and they have been pulled down into my miseries.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
I have been reduced to nothing. You have taken away my desire like a wind, and my health has passed by like a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
But now my soul withers within myself, and the days of affliction take hold of me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
At night, my bone is pierced with sorrows, and those who feed on me, do not sleep.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
By the sheer number of them my clothing is worn away, and they have closed in on me like the collar of my coat.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
I have been treated like dirt, and I have been turned into embers and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry to you, and you do not heed me. I stand up, and you do not look back at me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
You have changed me into hardness, and, with the hardness of your hand, you oppose me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
You have lifted me up, and, placing me as if on the wind, you have thrown me down powerfully.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
I know that you will hand me over to death, where a home has been established for all the living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Truly, then, you do not extend your hand in order to consume them, and if they fall down, you will save them.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Once, I wept over him who was afflicted, and my soul had compassion on the poor.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
I expected good things, but evil things have come to me. I stood ready for light, yet darkness burst forth.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My insides have seethed, without any rest, for the days of affliction have prevented it.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I went forth mourning, without anger, and rising up, I cried out in confusion.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I was the brother of snakes, and the companion of ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin has become blackened over me, and my bones have dried up because of the heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
My harp has been turned into mourning, and my pipes have been turned into a voice of weeping.
