Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now the youngest have laughed me to scorn, now they reprove me in [their] turn, whose fathers I set at nothing; whom I did not deem worthy [to be with] my shepherd dogs.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Yes, why had I the strength of their hands? for them the full term [of life] was lost.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
[One is] childless in lack and famine, [such as] they that fled but lately the distress and misery of drought.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Who compass the salt places on the sounding [shore], who had salt [herbs] for their food, and were dishonourable and of no repute, in lack of every good thing; who also ate roots of trees by reason of great hunger.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Thieves have risen up against me,
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
whose houses were the caves of the rocks, who lived under the wild shrubs.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They will cry out amongst the rustling [bushes].
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
[They are] sons of fools and vile men, [whose] name and glory [are] quenched from off the earth.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
But now I am their music, and they have me for a byword.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
And they stood aloof and abhorred me, and spared not to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
For he has opened his quiver and afflicted me: they also have cast off the restraint of my presence.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
They have risen up against [me] on the right hand of [their] offspring; they have stretched out their foot, and directed against me the ways of their destruction.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
My paths are ruined; for they have stripped off my raiment: he has shot at me with his weapons.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
And he has pleaded against me as he will: I am overwhelmed with pains.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
My pains return upon [me]; my hope is gone like the wind, and my safety as a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Even now my life shall be poured forth upon me; and days of anguish seize me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
And by night my bones are confounded; and my sinews are relaxed.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
With great force [my disease] has taken hold of my garment: it has compassed me as the collar of my coat.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
And you have counted me as clay; my portion in dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
And I have cried to you, but you hear me not: but they stood still, and observed me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
They attacked me also without mercy: you have scourged me with a strong hand.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
And you have put me to grief, and have cast me away from safety.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know that death will destroy me: for the earth is the house [appointed] for every mortal.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Oh then that I might lay hands upon myself, or at least ask another, and he should do this for me.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Yet I wept over every helpless man; I groaned when I saw a man in distress.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
But I, when I waited for good things, behold, days of evils came the more upon me.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My belly boiled, and would not cease: the days of poverty prevented me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I went mourning without restraint: and I have stood and cried out in the assembly.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am become a brother of monsters, and a companion of ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
And my skin has been greatly blackened, and my bones are burnt with heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
My harp also has been turned into mourning, and my song into my weeping.
