Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
“But now they mock me, men younger than I am, whose fathers I would have refused to entrust with my sheep dogs.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
What use to me was the strength of their hands, since their vigor had left them?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Gaunt from poverty and hunger, they gnawed the dry land, and the desolate wasteland by night.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
They plucked mallow among the shrubs, and the roots of the broom tree were their food.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They were banished from among men, shouted down like thieves,
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
so that they lived on the slopes of the wadis, among the rocks and in holes in the ground.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They cried out among the shrubs and huddled beneath the nettles.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
A senseless and nameless brood, they were driven off the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now they mock me in song; I have become a byword among them.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me and keep far from me; they do not hesitate to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Because God has unstrung my bow and afflicted me, they have cast off restraint in my presence.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
The rabble arises at my right; they lay snares for my feet and build siege ramps against me.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They tear up my path; they profit from my destruction, with no one to restrain them.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They advance as through a wide breach; through the ruins they keep rolling in.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Terrors are turned loose against me; they drive away my dignity as by the wind, and my prosperity has passed like a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now my soul is poured out within me; days of affliction grip me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Night pierces my bones, and my gnawing pains never rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
With great force He grasps my garment; He seizes me by the collar of my tunic.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He throws me into the mud, and I have become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry out to You for help, but You do not answer; when I stand up, You merely look at me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
You have ruthlessly turned on me; You oppose me with Your strong hand.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
You snatch me up into the wind and drive me before it; You toss me about in the storm.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Yes, I know that You will bring me down to death, to the place appointed for all the living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Yet no one stretches out his hand to a ruined man when he cries for help in his distress.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Have I not wept for those in trouble? Has my soul not grieved for the needy?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
But when I hoped for good, evil came; when I looked for light, darkness fell.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
I am churning within and cannot rest; days of affliction confront me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I go about blackened, but not by the sun. I stand up in the assembly and cry for help.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I have become a brother of jackals, a companion of ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin grows black and peels, and my bones burn with fever.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
My harp is tuned to mourning and my flute to the sound of weeping.
