Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Nu derimod ler de ad mig, Folk, der er yngre end jeg, hvis Fædre jeg fandt for ringe at sætte iblandt mine Hyrdehunde.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Og hvad skulde jeg med deres Hænders Kraft? Deres Ungdomskraft har de mistet,
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
tørrede hen af Trang og Sult. De afgnaver Ørk og Ødemark
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
og plukker Melde ved Krattet, Gyvelrødder er deres Brød.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Fra Samfundet drives de bort, som ad Tyve råbes der efter dem.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
De bor i Kløfter, fulde af Rædsler, i Jordens og Klippernes Huler.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
De brøler imellem Buske, i Tornekrat kommer de sammen,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
en dum og navnløs Æt, de joges med Hug af Lande.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Men nu er jeg Hånsang for dem, jeg er dem et Samtaleemne;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
de afskyr mig, holder sig fra mig, nægter sig ikke af spytte ad mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Thi han løste min Buestreng, ydmyged mig, og foran mig kasted de Tøjlerne af.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Til højre rejser sig Ynglen, Fødderne slår de fra mig, bygger sig Ulykkesveje imod mig
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
min Sti har de opbrudt, de hjælper med til mit Fald, og ingen hindrer dem i det;
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
de kommer som gennem et gabende Murbrud, vælter sig frem under Ruiner,
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Rædsler har vendt sig imod mig; min Værdighed joges bort som af Storm, min Lykke svandt som en Sky.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Min Sjæl opløser sig i mig; Elendigheds Dage har ramt mig:
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Natten borer i mine Knogler, aldrig blunder de nagende Smerter.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Med vældig Kraft vanskabes mit Kød, det hænger om mig, som var det min Kjortel.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Han kasted mig ud i Dynd, jeg er blevet som Støv og Aske.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Jeg skriger til dig, du svarer mig ikke, du står der og ænser mig ikke;
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
grum er du blevet imod mig, forfølger mig med din vældige Hånd.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Du løfter og vejrer mig hen i Stormen, og dens Brusen gennemryster mig;
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
thi jeg ved, du fører mig hjem til Døden, til det Hus, hvor alt levende samles.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Dog, mon den druknende ej rækker Hånden ud og råber om Hjælp, når han går under?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Mon ikke jeg græder over den, som havde det hårdt, sørgede ikke min Sjæl for den fattiges Skyld?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Jeg biede på Lykke, men Ulykke kom, jeg håbed på Lys, men Mørke kom;
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
ustandseligt koger det i mig, Elendigheds Dage traf mig;
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
trøstesløs går jeg i Sorg, i Forsamlingen rejser jeg mig og råber;
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Sjakalernes Broder blev jeg, Strudsenes Fælle.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Min Hud er sort, falder af, mine Knogler brænder af Hede;
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
min Citer er blevet til Sorg, min Fløjte til hulkende Gråd!
