Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Amma indi yaşca məndən kiçiklər Mənə lağ edirlər. Vaxtı ilə atalarını heç bir işə layiq görməzdim, Sürümün itlərinin yanına belə, qoymazdım.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Çünki taqətdən düşmüşdülər, Biləklərinin gücü getmişdi, Heç biri işimə yaramırdı.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Onlar yoxsulluqdan, aclıqdan zəifləmişdi, Gecələr çöl-biyabanda bitki kökü gəmirirdi.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Kollardan duzlu bitkilər toplayırdılar, Süpürgə kollarının köklərini yeyirdilər.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Xalq arasından qovulurdular, Üstlərinə elə çığırırdılar ki, Elə bil ki oğrudurlar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Vadi yataqlarında, yerin dəliklərində, Qaya ovuqlarında yaşayırdılar.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Kollar arasında bağırırdılar, Qara tikan kolu altında daldalanırdılar.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Axmaqların, adsız-sansız insanların övladlarıdır, Ölkədən qovulmuşdular.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
İndisə dillərində dastan olmuşam, Ağızlarında məsəl olmuşam.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
İkrah edərək məndən gen dayanırlar, Hətta üzümə tüpürməkdən çəkinmirlər.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Çünki Allah kamanımın ipini boşaltdı, Məni zəlil elədi. Ona görə onlar gözümün qabağındaca Cilovlarını çıxarıb atdılar.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Bu avara gənclər sağ tərəfimdən çıxır, Ayaqlarımı büdrədir, Mənə qarşı torpaq qalağı düzəldir.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Yolumu bərbad etdilər, Onlara dəstək verən olmasa da, Məni yox etməyə çalışırlar.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Sanki geniş dəliklərdən keçib Viranəlikdən üstümə yuvarlanırlar.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Dəhşətlər üstümə doldu, Şərəfimi yel tək sovurdu, Xoşbəxtliyim bulud kimi keçib getdi.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
İndi canım taqətdən düşdü, Dar günlər məndən bərk yapışdı.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Gecələr sümüklərim sızıldayır, Canımı gəmirən ağrılar dayanmır.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Allah paltarı zorla əynimdən çıxarır, Məndən cübbəmin yaxası kimi yapışır.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Məni lilə batırır, Toza, külə dönmüşəm.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Sənə yalvarıram, cavab vermirsən, Ayağa qalxmağıma göz qoyursan.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Mənə qarşı rəhmsizsən, Güclü əllərinlə məni əzirsən.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Məni qaldırıb yel üstünə mindirirsən, Fırtına içinə salıb məni darmadağın edirsən.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Bilirəm, məni ölümə, Bütün ömür sürənlər üçün təyin olunan son mənzilə aparacaqsan.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Yıxılana əl qaldırmaq olmaz, Bəlaya düşənin harayına çatan yoxdur.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Məgər dara düşənlər üçün ağlamırdımmı? Yoxsulların halına yanmırdımmı?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Mən yaxşılıq gözlədim, yamanlıq gəldi, Mən işıq umarkən qaranlıq gəldi.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Ürəyim çırpınır, rahatlığı yoxdur, Ağır günlər qarşımı kəsdi.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Yoxdur bir işıq ucu, qarala-qarala gəzirəm, Camaat arasında durub fəryad edirəm.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Çaqqallara qardaş oldum, Bayquşlara yoldaş oldum.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Qaralan dərim soyulur, Qızdırmadan sümüklərim yanır.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Liram yas tutub nalə çəkir, Tütəyim zar-zar inləyir.
