Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Akyiri no Hiob kasae, na ɔdomee da a wɔwoo no.
2 Job tog till orda och sade:
Ɔkae se,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
“Ma da a wɔwoo me no nyera, ne anadwo a wɔkae se, ‘Wɔawo ɔbabarima no!’
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Saa da no nnuru sum; mma Ɔsoro Nyankopɔn nhwehwɛ akyi kwan; mma hann biara ntɔ ngu so.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Ma sum ne owusum nnye no mfa; ma omununkum nkata so; na sum mmunkam ne hann so.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Ma sum kabii nnye saa anadwo no mfa; ma wonyi saa anadwo no mfi asranna so na wɔmmfa nhyɛ ɔsram biara mu.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Saa anadwo no nyɛ obonin; mma wɔnnte anigye nteɛmu wɔ mu.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Ma wɔn a wɔdome nna no nnome saa da no; wɔn a wɔayɛ krado sɛ wɔbɛkanyan dɛnkyɛmmirampɔn no.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Ma nʼanɔpa nsoromma nnuru sum; na ɔntwɛn adekyee kwa a onhu anɔpawia nsensanee a edi kan no,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
efisɛ anto nea ɔwoo me no awotwaa mu ama wawo me na anka mʼani renhu saa abɛbrɛsɛ yi.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
“Adɛn nti na manwu awoe hɔ, bere a mifi me na awotwaa mu no?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Adɛn nti na nkotodwe gyee me ne nufu sɛ minnum?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Anka sesɛɛ meda hɔ asomdwoe mu; anka mada regye mʼahome
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
me ne wiase ahemfo ne fotufo, wɔn a wosisii adan maa wɔn ho na nnɛ yi abubu no,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
me ne ahenemma a na wɔwɔ sika kɔkɔɔ, wɔn a wɔde dwetɛ hyɛɛ wɔn afi mu ma.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Anaasɛ adɛn nti na wɔansie me sɛ ɔpɔnba, te sɛ akokoaa a wanhu adekyee hann da?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Ɛhɔ na amumɔyɛfo gyae basabasayɛ, na abrɛfo nya ahomegye.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Nneduafo nso nya wɔn ahofadi; na wɔnte nnommumfo wuranom ateɛteɛ bio.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Nketewa ne akɛse wɔ hɔ, na akoa de ne ho fi ne wura nsam.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
“Adɛn nti na wɔma mmɔborɔfo hann, na ɔkra mu ahohiahiafo nya nkwa,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
wɔn a wɔn kɔn dɔ owu nanso ɛmma, wɔn a wɔbrɛ hwehwɛ owu sen sɛnea wɔhwehwɛ nnwetɛbona,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
wɔn a anigye ahyɛ wɔn ma na wodu ɔda mu a wodi ahurusi.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Adɛn nti na wɔde nkwa ma onipa a ne kwan ahintaw, nea Onyankopɔn aka no ahyɛ mu?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Ahomekokogu adan mʼaduan; na mʼapinisi gu te sɛ nsu.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Nea na misuro no aba me so; nea na ɛbɔ me hu no ato me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Minni ahotɔ, minni asomdwoe; minni ahomegye na mmom, ɔhaw nko ara.”
