Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Después de esto Job abrió su boca y maldijo su día.
2 Job tog till orda och sade:
Y Job habló:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Perezca el día cuando nací y la noche cuando se dijo: Un varón fue concebido.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Sea aquel día oscuridad. No pregunte ʼElohim desde lo alto por él, ni claridad lo ilumine.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Que la oscuridad y las tinieblas reclamen [ese día] para ellas, repose sobre él una nube, llénelo de terror la calina del día.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Que la oscuridad se apodere de aquella noche. No se cuente entre los días del año ni aparezca en el número de los meses.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Sea esa noche estéril y los gritos de júbilo no penetren en ella.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Maldíganla los que maldicen en el día, los que se aprestan a excitar al cocodrilo.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Oscurézcanse las estrellas de su alborada. Espere la luz, y no le venga, ni contemple los destellos de la aurora,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
porque no cerró las puertas de la matriz donde yo estaba, ni escondió la miseria de mis ojos.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
¿Por qué no morí yo en la matriz o expiré al salir del vientre?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
¿Por qué hallé rodillas que me acogieron y pechos que me amamantaron?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Pues ahora yacería tranquilo, dormiría y tendría descanso
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
con reyes y consejeros de la tierra que reedificaron ruinas para ellos,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
o con príncipes que tuvieron oro, que llenaron de plata sus palacios.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
¡Oh! ¿Por qué no fui escondido como aborto, como los fetos que nunca ven la luz?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Allí dejan de perturbar los perversos. Allí descansan los de agotadas fuerzas.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Allí también los cautivos gozan del reposo, sin oír la voz del capataz.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Allí están el pequeño y el grande, y el esclavo está libre de su amo.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
¿Por qué se da luz al desdichado, y vida a los de ánimo amargado,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
a los que ansían la muerte y no les llega aunque la busquen más que tesoros escondidos,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
a los que se alegran grandemente, y se regocijan cuando hallan la tumba,
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
al hombre para quien su camino está oculto, y a quien ʼElohim tiene acorralado?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Porque en lugar de mi pan viene mi suspiro, y mis gemidos corren como aguas,
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
porque me cayó lo que temía y el terror que tenía me aconteció.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
¡No tengo paz, ni tranquilidad, ni reposo, sino me vino turbación!
