< Job 3 >
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Då let Job upp munnen og banna fødedagen sin.
2 Job tog till orda och sade:
Job tok til ords og sagde:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
«Burt med den dag då eg vart fødd, den natt som sa: «Ein svein er avla!»
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Må denne dag til myrker verta - burtgløymd av Gud i høge himmel - og inkje ljos på honom skina!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Lat svarte myrkret honom eiga og skyer seg kring honom samla! Dagmyrkjingar skal honom skræma
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
og myrkret gløypa denne natt! Burt med den natt frå årsens dagar, ho kome ei i månads tal!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Ja, aud og tom skal natti verta og ingen fagnad i ho klinga;
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Dagbannarar skal henne banna, dei som kann mana upp Livjatan,
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Og morgonstjernor skal’kje skina; fåfengt ho venta skal på ljoset - augbrunerne av morgonroden -
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
av di ho ei livsdøri stengde på mor mi, so eg slapp for kval.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Kvi døydd’ eg ei i moders liv? Ell’ slokna då eg rett var fødd?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Kvi fanst det kne som mot meg tok; og brjost eg kunde suga ved?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
So låg eg still og kvilde no, eg sov og hadde ro og fred
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
hjå kongar og hjå fyrstar, som til gravstad pyramider bygde,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
hjå hovdingar som åtte gull og fyllte sine hus med sylv;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
ell’ ufødd var eg ikkje til, lik born som aldri ljoset såg.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Der rasar ei dei vonde meir; der kviler dei som trøytte er;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
og fangarne er trygge der; dei høyrer ingen drivar meir.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Der stor og liten like er, og trælen fri for herren sin.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Kvi gjev han ljos til den som lid, og liv til deim som gremmer seg,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
som fåfengt stundar etter dauden, og søkjer han som løynde skatt,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
som gled seg, ja, som jublar høgt, og fegnast når dei finn ei grav -
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
til mannen som ei finn sin veg, som Gud set fast og stengjer inne?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Min sukk hev vorte daglegt brød, og klaga mi som vatnet strøymar.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Meg råkar det eg ottast fyre; det som eg ræddast, hender meg.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Snaudt fær eg fred, snaudt fær eg ro, snaudt lindring - so kjem uro att.»