Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Ezután felnyitotta Jób a száját és megátkozta napját.
2 Job tog till orda och sade:
Megszólalt Jób és mondta:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Vesszen el a nap, melyen születtem, s az éj, mely mondta: fiúgyermek fogantatott.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Az a nap legyen sötétség, ne tartsa számon Isten fölülről s ne tündököljön reája napfény.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Váltsák magukhoz sötétség és vakhomály, lakozzék rajta felhőzet, ijesszék nappalnak elborulásai.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Az az éj – vigye el homályosság, ne örvendjen az év napjai között, a hónapok számába ne jusson.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Íme, az az éj legyen meddő, ne jusson belé ujjongás.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Szidalmazzák a napnak átkozói, kik készek felriasztani a leviatánt.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Sötétedjenek el szürkületének csillagai, reménykedjenek világosságra, de ne legyen, s ne lássa a hajnal szempilláit.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Mert nem zárta el méhemnek ajtait, hogy elrejtette volna a szenvedést szemeim elől.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Miért nem haltam el az anyaméhtől fogva, hogy a méhből kijövet kimúltam volna?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Miért jöttek elémbe térdek, s miért emlők, hogy szopjak?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Mert most fekünném és pihennék, aludnám, akkor nyugtom volna;
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
királyokkal s országtanácsosokkal együtt, a kik romokat építettek maguknak,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
vagy nagyokkal, kiknek aranyuk van, kik ezüsttel töltötték meg házaikat.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Vagy úgy, mint az elföldelt idétlen, nem volnék, mint kisdedek, kik világosságot nem láttak!
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Ott felhagynak a gonoszok a háborgással, s ott nyugosznak a fáradt erejűek.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Egyaránt gond nélkül vannak a rabok, nem hallják a robottisztnek hangját.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Kicsiny és nagy ott van, s a szolga szabad az urától.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Miért ad a szenvedőnek világosságot s életet az elkeseredett lelkűeknek?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Kik várják a halált, de nincs, jobban ásnak utána, mint kincsek után;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
kik örülnek ujjongásig, örvendenek, midőn a irt találják.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
A férfinak, kinek útja el van rejtve, a kit az Isten körülkerített?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Mert kenyerem előtt jön sóhajtásom, és ömlenek, mint a víz, jajdulásaim.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Mert mitől rettegve rettegtem, az utolért, és a mitől féltem, az reám jött.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Nem volt boldogságom, s nem volt pihenésem és nem volt nyugtom, s jött a háborgás.
