Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Après cela Job ouvrit la bouche, et maudit le jour de sa naissance.
2 Job tog till orda och sade:
Et il parla.
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Périsse le jour auquel je suis né, et la nuit dans laquelle il fut dit: Un homme a été conçu!
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Que ce jour soit changé en ténèbres; que Dieu ne s’en enquière pas d’en haut, et qu’il ne soit point éclairé de la lumière.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Que des ténèbres et une ombre de mort l’obscurcissent; qu’une obscurité s’en empare, et qu’il soit enveloppé d’amertume.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Cette nuit, qu’un tourbillon ténébreux en prenne possession, qu’elle ne soit pas comptée dans les jours de l’année, ni mise au nombre des mois.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Que cette nuit soit solitaire, et qu’elle ne mérite pas de louanges.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Qu’ils la maudissent, ceux qui maudissent le jour, qui sont prêts à susciter Léviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Que les étoiles soient couvertes des ténèbres de son obscurité; qu’elle attende une lumière, et ne la voie point, ni la naissance de l’aurore qui se lève;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Parce qu’elle n’a pas fermé le sein qui ma formé, et qu’elle n’a pas ôté les maux de devant mes yeux.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Pourquoi ne suis-je pas mort dans le sein de ma mère? pourquoi, sorti de son sein, n’ai-je pas aussitôt péri?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Pourquoi ai-je été reçu sur des genoux? pourquoi allaité par des mamelles?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Car maintenant, dormant, je serais en silence, et je reposerais dans mon sommeil,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Avec les rois et les consuls; de la terre, qui se bâtissent de vastes solitudes;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Avec les princes qui possèdent de l’or, et remplissent leurs maisons d’argent.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ou bien je n’existerais pas, comme un avorton caché dans le sein de sa mère, ou comme ceux qui, conçus, n’ont pas vu la lumière.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
C’est là que des impies ont cessé leur tumulte, et là que se reposent ceux qui ont perdu leur force.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Et ceux qui autrefois étaient enchaînes ensemble sont sans inquiétude; ils n’entendent pas la voix d’un exacteur.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Des grands et des petits sont là, et un esclave est délivré de son maître.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Pourquoi la lumière a-t-elle été donnée aux malheureux, et la vie à ceux qui sont dans l’amertume de l’âme,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Qui attendent la mort (et elle ne vient pas), comme s’ils déterraient un trésor,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Et qui se réjouissent extrêmement, lorsqu’ils ont trouvé un sépulcre;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
À un homme dont la voie est cachée, et que Dieu entoure de ténèbres?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Avant que je mange, je soupire; et comme les eaux qui débordent, ainsi sont mes rugissements,
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Parce que la frayeur que je redoutais m’est venue, et ce que j’appréhendais est arrivé.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
N’ai-je pas dissimulé? n’ai-je pas gardé le silence? ne suis-je pas resté dans le repos? Cependant l’indignation de Dieu est venue sur moi.
