Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Après cela, Job ouvrit la bouche et maudit le jour de sa naissance.
2 Job tog till orda och sade:
Job prit la parole et dit:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Périsse le jour où je suis né, la nuit qui a dit: "Un homme a été conçu!"
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Que ce jour-là ne soit que ténèbres! Que Dieu ne daigne s’y intéresser du haut de sa demeure, et qu’aucune lueur ne l’éclaire!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Que l’obscurité et l’ombre de la mort le revendiquent comme leur, qu’une épaisse nuée pèse sur lui, et que des éclipses de soleil en fassent un objet d’épouvante!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Cette nuit-là, que de profondes ténèbres s’en saisissent, qu’elle ne prenne pas rang parmi les jours de l’année et n’entre pas dans le compte des mois!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Oui, que cette nuit-là soit condamnée à la solitude, et que nul chant ne s’y élève!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Puisse-t-elle être exécrée par ceux qui maudissent le jour et possèdent le secret d’éveiller le Léviathan!
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Que les étoiles de son aube matinale demeurent obscures, qu’elle attende vainement la lumière et ne voie point s’ouvrir les paupières de l’aurore,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
pour n’avoir pas tenu closes les portes du sein qui m’avait conçu et caché la misère à mes regards!
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Que ne suis-je mort dès le sein de ma mère? Que n’ai-je rendu le dernier soupir en me détachant de ses flancs?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Pourquoi deux genoux m’ont-ils recueilli? A quoi bon des mamelles pour m’allaiter?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
A présent je serais couché dans une paix profonde, je dormirais et jouirais du repos,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
en compagnie des rois et des arbitres de la terre, qui se bâtissent des monuments destinés à la ruine,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
ou bien des grands qui ont possédé de l’or et rempli d’argent leurs maisons.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ou encore, que n’ai-je été comme l’avorton qu’on, enfouit, comme ces petits enfants qui n’ont pas aperçu la lumière?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Là, les méchants mettent un terme à leur violence, là; se reposent ceux dont les forces sont à bout.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Là aussi, les captifs sont en paix, sans plus entendre la voix d’un maître despotique.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Petits et grands y sont confondus, et l’esclave est libéré de son maître.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Pourquoi octroie-t-on la lumière au misérable, et la vie à ceux dont l’âme est pleine d’amertume,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
qui appellent de leurs vœux la mort, qui les fuit, et la cherchent plus avidement que des trésors,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
qui ressentent des transports de joie et sont dans l’allégresse, dès qu’ils obtiennent une tombe;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
à l’homme enfin dont la destinée est voilée et que Dieu a confiné comme dans un enclos?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Aussi bien, je ne mange pas un morceau de pain que mes sanglots n’éclatent, et que mes plaintes ne se répandent comme l’eau.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
C’Est que tout malheur dont j’avais peur fond sur moi; ce que je redoutais vient m’assaillir.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Je ne connais plus ni paix, ni sécurité, ni repos: les tourments m’ont envahi.
