Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Aftir these thingis Joob openyde his mouth,
2 Job tog till orda och sade:
and curside his dai, and seide, Perische the dai in which Y was borun,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
and the nyyt in which it was seid, The man is conceyued.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Thilke dai be turnede in to derknessis; God seke not it aboue, and be it not in mynde, nethir be it liytned with liyt.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Derknessis make it derk, and the schadewe of deeth and myist occupie it; and be it wlappid with bittirnesse.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Derk whirlwynde holde that niyt; be it not rikynyd among the daies of the yeer, nethir be it noumbrid among the monethes.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Thilke nyyt be soleyn, and not worthi of preisyng.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Curse thei it, that cursen the dai, that ben redi to reise Leuyathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Sterris be maad derk with the derknesse therof; abide it liyt, and se it not, nethir the bigynnyng of the morwetid risyng vp.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
For it closide not the doris of the wombe, that bar me, nethir took awei yuels fro min iyen.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Whi was not Y deed in the wombe? whi yede Y out of the wombe, and perischide not anoon?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Whi was Y takun on knees? whi was Y suclid with teetis?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now Y slepynge schulde be stille, and schulde reste in my sleep,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
with kyngis, and consuls of erthe, that bilden to hem soleyn places;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
ethir with prynces that han gold in possessioun, and fillen her housis with siluer;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
ethir as a `thing hid not borun Y schulde not stonde, ethir whiche conseyued sien not liyt.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There wickid men ceessiden of noise, and there men maad wery of strengthe restiden.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
And sum tyme boundun togidere with out disese thei herden not the voys of the wrongful axere.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
A litil man and greet man be there, and a seruaunt free fro his lord.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Whi is liyt youun to the wretche, and lijf to hem that ben in bitternesse of soule?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Whiche abiden deeth, and it cometh not;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
as men diggynge out tresour and ioien greetly, whanne thei han founde a sepulcre?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Whi is liyt youun to a man, whos weie is hid, and God hath cumpassid hym with derknessis?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Bifore that Y ete, Y siyhe; and as of watir flowynge, so is my roryng.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the drede, which Y dredde, cam to me; and that, that Y schamede, bifelde.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Whether Y dissymilide not? whether Y was not stille? whether Y restide not? and indignacioun cometh on me.
