Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this, Job opened his mouth and cursed the day he was born.
2 Job tog till orda och sade:
He said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
“May the day on which I was born perish, the night that said, 'A boy has been conceived.'
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
May that day be dark; may not God from above call it to mind, neither may the sun shine on it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
May darkness and the shadow of death claim it for their own. May a cloud live over it; may everything that makes the day black truly terrify it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
As for that night, may thick darkness seize it. May it not rejoice among the days of the year; may it not come into the number of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
See, may that night be barren; may no joyful voice come into it.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
May they curse that day, those who know how to wake up Leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
May the stars of that day's dawn be dark. May that day look for light, but find none; neither may it see the eyelids of the dawn,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
because it did not shut up the doors of my mother's womb, and because it did not hide trouble from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did I not die when I came out from the womb? Why did I not give up my spirit when my mother bore me?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did her knees welcome me? Why did her breasts receive me so that I should suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now I would have been lying down quietly. I would have slept and been at rest
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
with kings and counselors of the earth, who built up tombs for themselves that are now in ruins.
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or I would have been lying with princes who once had gold, who had filled their houses with silver.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or perhaps I would have been stillborn, like infants that never see the light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease from trouble; there the weary are at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
There the prisoners are at ease together; they do not hear the voice of the slave driver.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Both small and great people are there; the servant is free from his master there.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why is light given to him who is in misery? Why is life given to the one who is bitter in soul,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
to one who longs for death without it coming; to one who digs for death more than for hidden treasure?
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Why is light given to one who rejoices very much and is glad when he finds the grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is light given to a man whose way is hidden, a man whom God has hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For my sighing happens instead of eating; my groaning is poured out like water.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing that I feared has come on me; what I was afraid of has come to me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I am not at ease, I am not quiet, and I have no rest; trouble comes instead.”
