Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this, opened Job his mouth, and cursed his day.
2 Job tog till orda och sade:
So then Job began, and said:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Perish, the day wherein I was born, and the night it was said, Lo! a manchild!
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
That day, be it darkness, —Let not God enquire after it from above, May there shine upon it no clear beam:
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and death-shade buy it back, May there settle down upon it a cloud, Let a day’s dark eclipse cause it terror:
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
That night, darkness take it, —May it not rejoice among the days of the year, Into the number of months, let it not enter.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Lo! that night, be it barren, Let no joyous shouting enter therein:
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let day-cursers denounce it, Those skilled in rousing the dragon of the sky:
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Darkened be the stars of its twilight, —Let it wait for light, and there be none, neither let it see the eyelashes of the dawn:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it closed not the doors of the womb wherein I was, and so hid trouble from mine eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Wherefore, in the womb, did I not die? From the womb, come forth and cease to breathe?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
For what reason, were there prepared for me—knees? and why—breasts, that I might suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Surely, at once, had I lain down, and been quiet, I had fallen asleep, then, had I been at rest:
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings, and counselors of the earth, who had built them pyramids:
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with rulers possessing, gold, —Who had filled their houses with silver:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or that, like an untimely birth hidden away, I had not come into being, like infants that never saw light:
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There, the lawless, cease from raging, and there the toil-worn are at rest:
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
At once are prisoners at peace, they hear not the voice of a driver:
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Small and great, there, they are, and, the slave, is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Wherefore give, to the wretched, light? Or, life, to the embittered in soul?—
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Who long for death, and it is not, And have digged for it, beyond hid treasures:
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Who rejoice unto exultation, Are glad, when they can find the grave:
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
To a man, whose way is concealed, And GOD hath straitly enclosed him?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For, in the face of my food, my sighing, cometh in, and, poured out like the water, are my groans:
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For, a dread, I dreaded, and it hath come upon me, and, that from which I shrank, hath overtaken me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I was not careless, nor was I secure, nor had I settled down, —when there came—consternation!
