Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this time Job opened his mouth, and cursed his day.
2 Job tog till orda och sade:
And Job commenced, and said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Oh that the day whereon I was born might perish, and the night when it was said, There hath been a male child conceived.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
May that day be [covered with] darkness; may not God from above inquire for it, and may no light beam upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Oh that darkness and the shadow of death might defile it; may a cloud rest upon it; may the blackness of the day terrify it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Yon night — let darkness seize upon it; let it not be united to the days of the year; let it not come into the number of the [periods lighted by the] moon.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Lo, may that night be solitary, let no song of joy occur thereon.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let those denounce it that curse the day, who are ready to raise up their mourning cry.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars of its twilight be darkened; let it hope for light, and there be none; and let it not behold the eyelids of the morning-dawn;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because God closed not against me the doors of the womb, and thus concealed trouble from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did I not die [the moment I issued] from the womb, and [why] was I not born merely to perish at once?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Wherefore were knees ready to receive me? and for what purpose were breasts there that I might suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now should I be lying still and be quiet; I should sleep: then would I be at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and counsellors of the earth, who build up ruined places for themselves;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with princes possessing gold, who fill their houses with silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or as an untimely birth, hidden [from view] I should not exist; as infants that never have seen the light;
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There [where] the wicked cease from troubling; and where the exhausted weary are at rest;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
[Where] the prisoners repose together, [and] they hear no more the taskmaster's voice.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small with the great is there, and the servant free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Wherefore giveth He now light to the labor-laden, and life unto the bitter in soul?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Who wait for death, which [cometh] not; and who dig for it sooner than for hidden treasures;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Who would rejoice even to exulting, who would be glad could they but find a grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
[Why is light given] to a man whose way is hidden, and around whom God hath placed a fence?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For before my food cometh my groaning, and like the water are poured forth my loud complaints.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Because what I greatly dreaded is come upon me, and what I apprehended is come unto me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I have had no safety, and no quiet, and no rest; and [now] harrowing trouble is come.
