Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Afterward Iob opened his mouth, and cursed his day.
2 Job tog till orda och sade:
And Iob cryed out, and sayd,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Let the day perish, wherein I was borne, and the night when it was sayde, There is a man childe conceiued.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Let that day bee darkenesse, let not God regarde it from aboue, neyther let the light shine vpon it,
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
But let darkenesse, and the shadowe of death staine it: let the cloude remayne vpon it, and let them make it fearefull as a bitter day.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Let darkenesse possesse that night, let it not be ioyned vnto the dayes of the yeere, nor let it come into the count of the moneths.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Yea, desolate be that night, and let no ioy be in it.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let them that curse the day, (being readie to renue their mourning) curse it.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the starres of that twilight be dimme through darkenesse of it: let it looke for light, but haue none: neither let it see the dawning of the day,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it shut not vp the dores of my mothers wombe: nor hid sorowe from mine eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why died I not in the birth? or why dyed I not, when I came out of the wombe?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did the knees preuent me? and why did I sucke the breasts?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For so shoulde I now haue lyen and bene quiet, I should haue slept then, and bene at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With the Kings and counselers of the earth, which haue buylded themselues desolate places:
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with the princes that had golde, and haue filled their houses with siluer.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or why was I not hid, as an vntimely birth, either as infants, which haue not seene the light?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
The wicked haue there ceased from their tyrannie, and there they that laboured valiantly, are at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
The prisoners rest together, and heare not the voyce of the oppressour.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
There are small and great, and the seruant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Wherefore is the light giuen to him that is in miserie? and life vnto them that haue heauie hearts?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Which long for death, and if it come not, they would euen search it more then treasures:
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Which ioy for gladnes, and reioyce, when they can finde the graue.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is the light giuen to the man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For my sighing commeth before I eate, and my roarings are powred out like the water.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing I feared, is come vpon me, and the thing that I was afraid of, is come vnto me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I had no peace, neither had I quietnesse, neither had I rest, yet trouble is come.
