Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this Job opened his mouth, and cursed his day,
2 Job tog till orda och sade:
And he said:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Let the day perish wherein I was born, and the night in which it was said: A man child is conceived.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Let that day be turned into darkness, let not God regard it from above, and let not the light shine upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness, and the shadow of death cover it, let a mist overspread it, and let it be wrapped up in bitterness.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Let a darksome whirlwind seize upon that night, let it not be counted in the days of the year, nor numbered in the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Let that night be solitary, and not worthy of praise.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let them curse it who curse the day. who are ready to raise up a leviathan:
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars be darkened with the mist thereof: let it expect light and not see it, nor the rising of the dawning of the day:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it shut not up the doors of the womb that bore me, nor took away evils from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did I not die in the womb, why did I not perish when I came out of the belly?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why received upon the knees? why suckled at the breasts?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now I should have been asleep and still, and should have rest in my sleep.
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and consuls of the earth, who build themselves solitudes:
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with princes, that possess gold, and All their houses with silver:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or as a hidden untimely birth I should not be, or as they that being conceived have not seen the light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease from tumult, and there the wearied in strength are at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
And they sometime bound together without disquiet, have not heard the voice of the oppressor.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and great are there, and the servant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why is light given to him that is in misery, and life to them that are in bitterness of soul?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
That look for death, and it cometh not, as they that dig for a treasure:
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
And they rejoice exceedingly when they have found the grave.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
To a man whose way is hidden, and God hath surrounded him with darkness?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Before I eat I sigh: and as overflowing waters, so is my roaring:
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the fear which I feared hath come upon me: and that which I was afraid of, hath befallen me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Have I not dissembled? have I not kept silence? have I not been quiet? and indignation is come upon me.
