Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth.
2 Job tog till orda och sade:
And this is what he said:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
“May the day of my birth perish, and the night it was said, ‘A boy is conceived.’
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
If only that day had turned to darkness! May God above disregard it; may no light shine upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
May darkness and gloom reclaim it, and a cloud settle over it; may the blackness of the day overwhelm it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
If only darkness had taken that night away! May it not appear among the days of the year; may it never be entered in any of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Behold, may that night be barren; may no joyful voice come into it.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
May it be cursed by those who curse the day — those prepared to rouse Leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
May its morning stars grow dark; may it wait in vain for daylight; may it not see the breaking of dawn.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
For that night did not shut the doors of the womb to hide the sorrow from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did I not perish at birth; why did I not die as I came from the womb?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why were there knees to receive me, and breasts that I should be nursed?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now I would be lying down in peace; I would be asleep and at rest
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
with kings and counselors of the earth, who built for themselves cities now in ruins,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
or with princes who had gold, who filled their houses with silver.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or why was I not hidden like a stillborn child, like an infant who never sees daylight?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease from raging, and there the weary find rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
The captives enjoy their ease; they do not hear the voice of the oppressor.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Both small and great are there, and the slave is freed from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why is light given to the miserable, and life to the bitter of soul,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
who long for death that does not come, and search for it like hidden treasure,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
who rejoice and greatly exult when they can find the grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is life given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
I sigh when food is put before me, and my groans pour out like water.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing I feared has overtaken me, and what I dreaded has befallen me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I am not at ease or quiet; I have no rest, for trouble has come.”
