Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Derefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag,
2 Job tog till orda och sade:
og Job tog til Orde og sagde:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Bort med den Dag, jeg fødtes, den Nat, der sagde: »Se, en Dreng!«
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Denne Dag vorde Mørke, Gud deroppe spørge ej om den, over den straale ej Lyset frem!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Mulm og Mørke løse den ind, Taage lægge sig over den, Formørkelser skræmme den!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Mørket tage den Nat, den høre ej hjemme blandt Aarets Dage, den komme ikke i Maaneders Tal!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Ja, denne Nat vorde gold, der lyde ej Jubel i den!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
De, der besværger Dage, forbande den, de, der har lært at hidse Livjatan;
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
dens Morgenstjerner formørkes, den bie forgæves paa Lys, den skue ej Morgenrødens Øjenlaag,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
fordi den ej lukked mig Moderlivets Døre og skjulte Kvide for mit Blik!
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Hvi døde jeg ikke i Moders Liv eller udaanded straks fra Moders Skød?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Hvorfor var der Knæ til at tage imod mig, hvorfor var der Bryster at die?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Saa havde jeg nu ligget og hvilet, saa havde jeg slumret i Fred
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
blandt Konger og Jordens Styrere, der bygged sig Gravpaladser,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
blandt Fyrster, rige paa Guld, som fyldte deres Huse med Sølv.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Eller var jeg dog som et nedgravet Foster, som Børn, der ikke fik Lyset at se!
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Der larmer de gudløse ikke mer, der hviler de trætte ud,
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
alle de fangne har Ro, de hører ej Fogedens Røst;
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
smaa og store er lige der og Trællen fri for sin Herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Hvi giver Gud de lidende Lys, de bittert sørgende Liv,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
dem, som bier forgæves paa Døden, graver derefter som efter Skatte,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
som glæder sig til en Stenhøj, jubler, naar de finder deres Grav —
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
en Mand, hvis Vej er skjult, hvem Gud har stænget inde?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Thi Suk er blevet mit daglige Brød, mine Ve raab strømmer som Vand.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Thi hvad jeg gruer for, rammer mig, hvad jeg bæver for, kommer over mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Knap har jeg Fred, og knap har jeg Ro, knap har jeg Hvile, saa kommer Uro!
