< Job 29 >

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
І Йов далі вів мову свою та й сказав:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
„О, коли б я був той, як за місяців давніх, як за днів тих, коли борони́в мене Бог,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
коли над головою моєю світився світильник Його, і при світлі його я ходив в темноті́,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
як був я за днів тих своєї погожої о́сени, коли Божа милість була над наме́том моїм,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
коли Всемогу́тній зо мною ще був, а навко́ло мене — мої діти,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
коли мої кро́ки купалися в маслі, а скеля оли́вні струмки́ біля мене лила́!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Коли я вихо́див до брами при місті, і ставив на площі сиді́ння своє,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
як тільки вбачали мене юнаки́ — то ховались, а ста́рші встава́ли й стояли,
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
зве́рхники стримували свою мову та клали долоню на уста свої, —
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
ховався тоді голос володарів, а їхній язик приліпа́в їм був до піднебі́ння,
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Бо яке ухо чуло про мене, то звало блаже́нним мене, і яке око бачило, то свідкувало за мене, —
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
бо я рятував бідаря́, що про поміч кричав, і сироту́ та безпо́мічного.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Благослове́ння гинучого на ме́не прихо́дило, а серце вдовиці чинив я співа́ючим!
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Зодягавсь я у праведність, і вона зодягала мене, немов плащ та заві́й було право моє.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Очима я був для сліпого, а кривому — ногами я був.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Бідаря́м я був батьком, супере́чку ж, якої не знав, я досліджував.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Й я торо́щив злочинцеві ще́лепи, і виривав із зубів його схо́плене.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
І я говорив: Умру я в своєму гнізді́, і свої дні я помно́жу, немов той пісок:
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
для води був відкритий мій корень, а роса зоставалась на вітці моїй.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Моя слава була при мені все нова́, і в руці моїй лук мій відно́влював силу.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Мене слу́халися й дожида́ли, і мовчали на раду мою.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
По слові моїм уже не говорили, і падала мова моя на них кра́плями.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
І чекали мене, як дощу, і уста свої відкривали, немов на весінній той дощик.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Коли я, бувало, сміявся до них, то не вірили, та світла обличчя мого не гаси́ли.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Вибирав я дорогу для них і сидів на чолі́, і пробува́в, немов цар той у ві́йську, коли тішить засму́чених він!

< Job 29 >