Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Y volvió Job a tomar su propósito, y dijo:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

¡Quién me volviese como en los meses pasados, como en los días cuando Dios me guardaba,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

cuando hacía resplandecer su candela sobre mi cabeza, a la luz de la cual yo caminaba en la oscuridad;

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

como fue en los días de mi juventud, cuando Dios era familiar en mi tienda;

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

cuando aún el Omnipotente estaba conmigo, y mis hijos alrededor de mí;

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

cuando lavaba yo mis caminos con manteca, y la piedra me derramaba ríos de aceite!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

Cuando salía a la puerta a juicio, y en la plaza hacía aparejar mi silla,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Los jóvenes me veían, y se escondían; y los viejos se levantaban, y estaban en pie.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Los príncipes detenían sus palabras; ponían la mano sobre su boca;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

la voz de los principales se ocultaba, y su lengua se pegaba a su paladar;

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

cuando los oídos que me oían, me llamaban bienaventurado, y los ojos que me veían, me daban testimonio.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Porque libraba al pobre que gritaba, y al huérfano que carecía de ayudador.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

La bendición del que se iba a perder venía sobre mí; y al corazón de la viuda daba alegría.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Me vestía de justicia, y ella me cubría como un manto; y mi diadema era juicio.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Yo era ojos al ciego, y pies al cojo.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

A los menesterosos era padre; y de la causa que no entendía, me informaba con diligencia.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Y quebraba los colmillos del inicuo, y de sus dientes hacía soltar la presa.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Y decía yo: En mi nido moriré, y como arena multiplicaré días.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Mi raíz está abierta junto a las aguas, y en mis ramas permanecerá rocío.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

Mi honra se renueva conmigo, y mi arco se renueva en mi mano.

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Me oían, y esperaban; y callaban a mi consejo.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Tras mi palabra no replicaban, mas mi razón destilaba sobre ellos.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Me esperaban como a la lluvia, y abrían su boca como a la lluvia tardía.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Si me reía a ellos, no lo creían; y no abatían la luz de mi rostro.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Aprobaba el camino de ellos, y me sentaba en cabecera; y moraba como rey en el ejército, como el que consuela llorosos.