Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Entonces Job respondió:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Ojalá volviera a ser como en meses pasados, como en los días cuando ʼElohim me vigilaba,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
cuando su lámpara estaba sobre mi cabeza y a su luz yo caminaba en la oscuridad,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
aquellos días de mi vigor cuando la amistad íntima de ʼElohim velaba sobre mi vivienda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
cuando ʼEL-Shadday aún estaba conmigo, y mis hijos alrededor de mí,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
cuando mis pasos eran lavados con mantequilla y la roca me derramaba ríos de aceite,
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
cuando iba a la puerta de la ciudad y en la plaza preparaba mi asiento.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Los jóvenes me veían y se escondían. Los ancianos se levantaban y permanecían en pie.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Los magistrados detenían sus palabras y ponían la mano sobre sus bocas.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voz de los nobles enmudecía y su lengua se les pegaba al paladar.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Los oídos que me escuchaban me llamaban bienaventurado, y los ojos que me miraban daban testimonio a mi favor.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Porque yo libraba al pobre que clamaba y al huérfano que no tenía ayudador.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bendición del que iba a perecer caía sobre mí, y daba alegría al corazón de la viuda.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Me vestía de rectitud y con ella me cubría. Mi justicia era como un manto y un turbante.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Yo era ojos para el ciego y pies para el cojo.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Era padre de los menesterosos. Me informaba con diligencia de la causa que no entendía.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Rompía las quijadas del perverso y de sus dientes arrancaba la presa.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Me decía: En mi nido moriré, y como la arena multiplicaré mis días.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Mi raíz se extendía hacia las aguas, y el rocío pernoctaba en mi ramaje.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Mi honra se renovaba en mí, y mi arco se fortalecía en mi mano.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Me escuchaban, esperaban y guardaban silencio ante mi consejo.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Después de mi palabra no replicaban. Mi razón destilaba sobre ellos.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
La esperaban como a la lluvia temprana, y abrían su boca como a la lluvia tardía.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Si me reía con ellos, no lo creían, y no tenían en menos la luz de mi semblante.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Yo les escogía el camino, y me sentaba entre ellos como su jefe. Yo vivía como un rey en medio de su tropa, como el que consuela a los que están de duelo.
