Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
E proseguiu Job em proferir o seu dito, e disse:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Ah! quem me dera ser como eu fui nos mezes passados! como nos dias em que Deus me guardava!
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quando fazia resplandecer a sua candeia sobre a minha cabeça e quando eu pela sua luz caminhava pelas trevas:
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Como era nos dias da minha mocidade, quando o segredo de Deus estava sobre a minha tenda:
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Quando o Todo-poderoso ainda estava comigo, e os meus meninos em redor de mim.
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Quando lavava os meus passos na manteiga, e da rocha me corriam ribeiros de azeite:
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Quando sahia a porta pela cidade, e na praça fazia preparar a minha cadeira:
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Os moços me viam, e se escondiam, e até os edosos se levantavam e se punham em pé:
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Os principes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua bocca:
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
A voz dos chefes se escondia: e a sua lingua se pegava ao seu paladar:
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bemaventurado: vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Porque eu livrava o miseravel, que clamava: como tambem o orfão que não tinha quem o soccoresse.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
A benção do que ia perecendo vinha sobre mim, e eu fazia que jubilasse o coração da viuva.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Vestia-me da justiça: e ella me servia de vestido: como manto e diadema era o meu juizo.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Eu fui o olho do cego, como tambem os pés do coxo:
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Aos necessitados era pae, e as causas de que eu não tinha conhecimento inquiria com diligencia;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
E quebrava os queixaes do perverso, e dos seus dentes tirava a preza.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
E dizia: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
A minha raiz se estendia junto ás aguas, e o orvalho fazia assento sobre os meus ramos;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
A minha honra se renovava em mim, e o meu arco se reforçava na minha mão.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Ouvindo-me esperavam, e em silencio attendiam ao meu conselho.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Acabada a minha palavra, não replicavam, e minhas razões distillavam sobre elles;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Porque me esperavam, como a chuva; e abriam a sua bocca, como a chuva tardia
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Se me ria para elles, não o criam, e não faziam abater a luz do meu rosto;
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Eu escolhia o seu caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as tropas: como aquelle que consola os que pranteiam.
