Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Jopu'a mago'ene keaga'a amanage huno hu'ne,

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Ko'ma evia kafuramimpine ikampinema Anumzamo'ma knare huno kegavama hunantege'nama mani'na e'noaza hu'na, manisuegu antahintahia nehue.

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Anumzamo agra nasenirera tavira remsa hunentege'na, mago zankura nagesa ontahi knare hu'na vu'noe.

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

Hagi ko'ma maka zamo'ma knare'ma higenama mani'noa knafina, nagrite'ene naga'ni'arera Anumzamo'a taragoteno knare aroneni'a mani'nege'na ke'noe.

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

Hankavenentake Anumzamo'ma nagranema taragotenoma mani'nea knafina, mofavre naganimo'za nagri tava'onte mani'naze.

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

Ana nehazage'na bulimakao afu zaga'nifintira ami rina rama'a nerati'na, olivi hozanifintira rama'a olivi raga tagite'na, masavena reratina rama'a erugeno viteno tima eviaza hu'ne.

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

Hagi korapara nagra ugota kva vahe mani'ne'na, rankumamofo kafante'ma keagama refkohu knazupa, zamagima me'nea vahe'mo'zama trate'ma unemanizage'na nagranena tra'nire umani'noe.

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Kasefa vahe'ma nagrama neoge'zama nenage'za, mani kantugma nehu'za kankamuna nami'naze. Ana nehazage'za ozafanafa naga'mo'za, antahinenami'za oti'ne'za nenagazage'na vu'noe.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Kva vahe'mo'zama keagama nehazaretira nagrama neoge'zama nenage'za, kea osu mani'ne'za zamazanteti zamagitera rehamunki'naze.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

Ran kumate'ma ugagota hu'za kegavama hu'naza kva vahera, zamagefunamo'a marerino zmavagunafare akamrege'za kea osu zamagira hamunki'za mani'naze.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Hagi nagrama keagama nehuge'zama antahi'za vahe'mo'za hu muse hunenantage'za, keagama nehuge'za nagaza vahe'mo'zanena knare keaga hunami'naze.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Na'ankure zamunte omane vahe'ene megusa mofavre naga'mo'zama, taza huo hu'za kema hazage'na, nagra zamaza hu'noe.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Amuha zazamima omanea vahera zamaza nehuge'za, nagrira husga hunante'naze. Ana nehu'na kento a'nanea zamaza nehuge'za tusi muse hu'naze.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Maka zama hu'noana fatgo kazigatike hu'noe. Ana nehugeno fatgo navu'nava zamo'a za'za kukenama antaninogeno'ma hiaza huno rufitenante'ne. Hagi fatgoma huno refkohu avu'ava'zamo'a, pristi vahe'mo'zama nentani'za kankrikna huno nasenirera me'ne.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Zamavuma asuhu'nea vahera kana zamaveri nehu'na, zamagiama haviza hu'nea vahera zamaza huge'za kana vu'naze.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

Zamunte omane vahe'mokizmia nafa zamigna nehu'na, ke'na antahi'nama osu'noa vahe'ma keagafima otizage'na, zamaza hu'na keaga eri ante fatgo hu'noe.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Anumzamofoma amage onte vahe'mo'zama vahe'ma zamazeri havizama hazage'na, ana vahera zamagemazampa ru tavegri'na, zamagipintira eri vari'noe.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Nagrama antahuana, tamagerfa hu'na ama mopafina zazate musenkasea hu'na mani'na vute'na ome ozafa re'na frigahue hu'na nagesa antahi'noe.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Hagi zafamofo rafu'namo ofenkame uramino mopa agu'afinti ti anivazu higeno ani'namo tretre hiaza nehigeno atako'mo aninare runteankna hige'na nagra korapara mani'noane.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

Nagri'ma ko'ma knare nagima nami'naza zamo'a nagripina amne kasefa huno me'ne. Ana nehige'na maka zupa kasefa hankavea erivava hu'na nevue.

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Nagrama antahintahima vahe'mokizmima nezamuge'za, maka vahe'mo'za akohe'za mani'neza, nagri nanekea antahi'naze.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Hagi nagrama keagama huvagama retogeno'a, mago'mo'e huno nagri kerera antemino keaga osu'ne. Na'ankure nagrama hua nanekea antahiso'e hu'nagu anara hu'naze.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Vahe'mo'za komaranigu'ma avegama ante'nazageno koma rige'zama musema nehazankna hu'za, nagri nanekema antahi'zankura tusiza huno zamavesi'ne. Ana hige'za za'za knama ko'ma oru'nereti'ma ko'ma rigeno'ma maka zamofo ani'namo'ma muse nehuno ani'na eri mareankna hu'za nagri nanekea muse hu'za eri'naze.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Hagi vahe'mo'zama antahintahi hakarema nehu'za mani'nazage'na, kiza renezami'na knare navugosa huzami'noe. E'inama hua kazigati zamarimpa zamazeri hankaveti'noe.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Nagra kva vahezmi mani'ne'na, e'ina hiho, amana hiho hu'na vahera zamazeri ante fatgo nehu'na, mago kini ne'mo sondia vahe'amofo amu'nompi nemaniaza nehu'na, zavi'ma ataza vahera zamazeri tagane vahekna hu'noe.