Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
És továbbá előadta Jób a példázatát és mondta:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Vajha úgy volnék, mint a múltnak hónapjaiban, mint a napokban, mikor Isten megőrzött engem;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
mikor ragyogott fejem fölött a mécsese s világosságánál sötétben jártam!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Mint a hogy voltam férfikorom napjaiban, midőn Isten meghittsége volt sátorom felett;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
midőn még velem volt a Mindenható, körülöttem gyermekeim;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
midőn lépteim tejfölben fürödtek; s a szikla ontott mellettem olajpatakokat.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Midőn a kapuhoz mentem a városba, a piaczon választottam ülőhelyemet:
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
megláttak ifjak s elbújtak, aggastyánok fölkeltek, megállottak;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
vezérek visszatartották beszédjöket és kezüket tették szájukra;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
előkelőknek hangja elbújt és nyelvök inyökhöz tapadt.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Mert fül, mely hallott, boldognak mondott engem és szem, mely látott, tanúskodott mellettem.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Mert megmentettem a szegényt, ki esedezett, és az árvát, kinek nem volt segítője.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Bujdosónak áldása reám szállt és özvegynek szívét ujjongtattam.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Igazságot öltöttem fel s az felöltött engem, mint köpeny és süveg volt jogosságom.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Szeme voltam a vaknak és lába én a sántának;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
apjuk én a szűkölködőknek, és annak, kit nem ismertem, pörét átkutattam.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Összetörtem a jogtalannak zápfogait, és fogai közül vetettem ki a ragadmányt.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Mondtam: fészkemmel együtt fogok kimúlni s mint a főnix sokasítom napjaimat;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
gyökerem nyitva van a víznek, és harmat időz gallyamon;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
dicsőségem szinte új nálam s íjam a kezemben megifjodik.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Rám hallgattak és várakoztak és csendben figyeltek tanácsomra.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Szavam után nem szóltak többet, rájuk cseppegett beszédem;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
s mint esőre várakoztak: reám, és szájukat tátották tavaszi esőre.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Mosolyogtam rájuk, nem hitték; de arczom világosságát nem sötétítették el.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Választottam útjokat s fejtől ültem s ott időztem, mint király a csapatban mint a ki gyászolókat vigasztal.
