Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Darauf fuhr Hiob also fort, seine Rede vorzutragen:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

O daß ich wäre wie in früheren Monden, wie in den Tagen da mich Gott beschützte;

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

als seine Leuchte über meinem Haupte schien, und ich bei seinem Licht durch Dunkel wandelte,

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

so, wie ich war in meines Sommers Tagen, als Gottes Freundschaft über meinem Zelte waltete,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

als der Allmächtige noch mit mir war, rings um mich meine Knaben;

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

als ich meine Schritte in Dickmilch badete, und der Fels neben mir Bäche Öls ergoß;

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

als ich zum Thore ging hinauf zur Stadt, auf dem freien Platze meinen Sitz aufschlug.

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Wenn mich die Knaben sahen, verbargen sie sich, und die Greise erhoben sich und blieben stehn;

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Häuptlinge hielten inne mit Reden und legten die Hand auf ihren Mund.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

Der Edlen Stimme verbarg sich, und ihre Zunge klebte an ihrem Gaumen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Denn wo ein Ohr nur hörte, da pries es mich selig, und wo ein Auge sah, da gab es mir Zeugnis.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Denn ich rettete den Elenden, der um Hilfe schrie, und die Waise und den, der keinen Helfer hatte.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Der Segen des Verlorenen kam über mich, und das Herz der Witwe macht ich jubeln.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Gerechtigkeit zog ich an, und sie zog mich an, wie Talar und Turban zog ich an meine Rechtschaffenheit.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Auge ward ich dem Blinden und Fuß war ich dem Lahmen.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

Ein Vater war ich den Armen und die Rechtssache des mir Unbekannten untersuchte ich;

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

ich zerschmetterte dem Frevler die Kinnladen und warf ihm die Beute aus den Zähnen.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

So dachte ich denn: “Bei meinem Neste werde ich verscheiden und wie der Phönix meine Tage mehren.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Meine Wurzel steht über dem Wasser offen, und der Tau übernachtet in meinen Zweigen.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

Meine Würde ist stets neu bei mir, und mein Bogen verjüngt sich in meiner Hand.”

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Mir hörten sie zu und warteten und lauschten schweigend meinem Rate.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Wenn ich geredet, sprachen sie nicht mehr, und meine Rede troff auf sie herab.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

So warteten sie auf mich wie auf Regen und wie nach Spätregen sperrten sie den Mund auf.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Ich lächelte ihnen zu, wenn sie verzagten, und das heitre Antlitz trübten sie mir nie.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Gern wählte ich den Weg zu ihnen, saß da als Haupt und thronte wie ein König in der Heerschar, wie einer, der Trauernde tröstet.