Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Et Job continuant à parler en discours relevés, dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
O! qui me rendra les mois de jadis, et les jours, où Dieu me gardait,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
où, sa lampe brillant au-dessus de ma tête, à sa clarté je perçais les ténèbres;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
où j'étais au temps de mon automne; quand Dieu avec sa cour veillait sur ma tente;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
quand le Tout-puissant était encore avec moi, qu'autour de moi j'avais mes enfants;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
quand mes pieds baignaient dans le lait, et que le rocher me versait des ruisseaux d'huile;
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
quand je me rendais à la Porte dans la ville, et que je mettais mon siège dans la Place?
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
A mon aspect les jeunes se tiraient en arrière, et les vieux se levaient, et demeuraient debout;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
les princes s'arrêtaient en parlant, et mettaient leur main sur leur bouche;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
la voix des nobles restait muette, et leur langue, collée à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Car, sur ma renommée, on me disait heureux, et à ma vue, on me donnait des éloges.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
C'est que je sauvais le pauvre gémissant, et l'orphelin qui était sans aide;
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
l'homme qui périssait, avait à me bénir, et je mettais la joie dans le cœur de la veuve;
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
je prenais la justice pour mon vêtement, et elle me prenait pour son vêtement; mon équité m'était comme un manteau et un turban;
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
je servais d'œil à l'aveugle, et de pieds au boiteux;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
j'étais un père pour le pauvre, et je connaissais de la cause de l'inconnu,
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
et je brisais la mâchoire du méchant, et d'entre ses dents lui arrachais sa proie.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Aussi je me disais: Je mourrai avec mon aire, et comme le Phénix, je prolongerai mes jours;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
ma racine sera exposée aux eaux, et la rosée passera la nuit sur mes branches;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
ma gloire me restera toujours jeune, et mon arc en ma main prendra force nouvelle.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Ils m'écoutaient avec attente, et à mon avis ils se taisaient;
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
après moi ils ne prenaient plus la parole, et sur eux mon discours s'épanchait.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ils m'attendaient, comme on attend la rosée, et leur bouche s'ouvrait, comme pour recevoir une pluie du printemps.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Je leur souriais, quand ils perdaient courage; et ils ne pouvaient m'ôter la sérénité de mon front.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Si je prenais mon chemin vers eux, j'y avais la place d'un chef, et j'étais assis comme un roi, au milieu de la foule, comme un consolateur, parmi les affligés.
