Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job prit de nouveau la parole sous forme sentencieuse et dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh! Que ne puis-je être comme aux mois du passé, Comme aux jours où Dieu me gardait,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quand sa lampe brillait sur ma tête, Et que sa lumière me guidait dans les ténèbres!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Que ne suis-je comme aux jours de ma vigueur, Où Dieu veillait en ami sur ma tente,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, Et que mes enfants m’entouraient;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Quand mes pieds se baignaient dans la crème Et que le rocher répandait près de moi des ruisseaux d’huile!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Si je sortais pour aller à la porte de la ville, Et si je me faisais préparer un siège dans la place,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Les jeunes gens se retiraient à mon approche, Les vieillards se levaient et se tenaient debout.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Les princes arrêtaient leurs discours, Et mettaient la main sur leur bouche;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voix des chefs se taisait, Et leur langue s’attachait à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
L’oreille qui m’entendait me disait heureux, L’œil qui me voyait me rendait témoignage;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Car je sauvais le pauvre qui implorait du secours, Et l’orphelin qui manquait d’appui.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bénédiction du malheureux venait sur moi; Je remplissais de joie le cœur de la veuve.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Je me revêtais de la justice et je lui servais de vêtement, J’avais ma droiture pour manteau et pour turban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
J’étais l’œil de l’aveugle Et le pied du boiteux.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
J’étais le père des misérables, J’examinais la cause de l’inconnu;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Je brisais la mâchoire de l’injuste, Et j’arrachais de ses dents la proie.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Alors je disais: Je mourrai dans mon nid, Mes jours seront abondants comme le sable;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
L’eau pénétrera dans mes racines, La rosée passera la nuit sur mes branches;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Ma gloire reverdira sans cesse, Et mon arc rajeunira dans ma main.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
On m’écoutait et l’on restait dans l’attente, On gardait le silence devant mes conseils.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Après mes discours, nul ne répliquait, Et ma parole était pour tous une bienfaisante rosée;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ils comptaient sur moi comme sur la pluie, Ils ouvraient la bouche comme pour une pluie du printemps.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Je leur souriais quand ils perdaient courage, Et l’on ne pouvait chasser la sérénité de mon front.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
J’aimais à aller vers eux, et je m’asseyais à leur tête; J’étais comme un roi au milieu d’une troupe, Comme un consolateur auprès des affligés.
