Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Job, poursuivant l’exposé de son thème, dit:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Ah! Que ne suis-je tel que j’étais aux temps passés, aux jours où Dieu me protégeait;

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

où son flambeau brillait sur ma tête, et où sa lumière me guidait dans les ténèbres;

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

tel que j’étais aux jours de mon automne, alors que l’amitié de Dieu s’étendait sur ma demeure;

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

que le Tout-Puissant était encore avec moi et que j’étais entouré de mes jeunes gens;

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

quand je baignais mes pieds dans la crème, et que le rocher ruisselait pour moi de flots d’huile!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

Quand je me dirigeais vers la Porte, au seuil de la cité, et fixais mon siège sur la place publique,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

les jeunes, en me voyant, se cachaient; les vieillards se levaient et se tenaient debout.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Les grands retenaient leurs paroles et posaient la main sur la bouche.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

La voix des seigneurs expirait sur leurs lèvres, et leur langue se collait à leur palais;

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

car l’oreille qui m’entendait me proclamait heureux, et l’œil qui me voyait rendait témoignage pour moi.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

C’Est que je sauvais le pauvre, criant au secours, et l’orphelin sans soutien.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

La bénédiction du désespéré allait à moi, et je mettais de la joie au cœur de la veuve.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Je me revêtais d’équité comme d’une parure, mon esprit de justice était mon manteau et mon turban.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

J’Étais les yeux de l’aveugle, j’étais les pieds du boiteux.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

J’Étais un père pour les malheureux; la cause de l’inconnu, je l’étudiais à fond.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Je brisais la mâchoire du malfaiteur, et j’arrachais la proie d’entre ses dents.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Et je disais: "Je finirai avec mon nid; comme le phénix je vivrai de longs jours.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Ma racine sera en contact avec l’eau, la rosée se posera, la nuit, sur mon branchage.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

Ma gloire se renouvellera sans cesse, et mon arc se rajeunira dans ma main."

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Ils m’écoutaient, pleins d’attente; ils faisaient silence pour entendre mon avis.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Quand j’avais fini de parler, ils ne répliquaient pas, et mes discours s’épandaient sur eux.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Ils m’attendaient comme la pluie; ils ouvraient la bouche comme pour l’ondée printanière.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Je leur souriais et ils n’osaient y croire; jamais ils n’éteignaient le rayonnement de ma face.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Volontiers j’allais vers eux, m’asseyant à leur tête, et j’étais comme un roi dans son armée, comme quelqu’un: qui console des affligés.