Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job reprit encore son discours et dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh! Qui me rendra les mois d’autrefois, les jours où Dieu veillait à ma garde;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
quand sa lampe brillait sur ma tête, et que sa lumière me guidait dans les ténèbres!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Tel que j’étais aux jours de mon âge mûr, quand Dieu me visitait familièrement dans ma tente,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes fils m’entouraient;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher me versait des flots d’huile!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Lorsque je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que j’établissais mon siège sur la place publique,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
en me voyant, les jeunes gens se cachaient, les vieillards se levaient et se tenaient debout.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Les princes retenaient leurs paroles, et mettaient leur main sur la bouche.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voix des chefs restait muette, leur langue s’attachait à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
L’oreille qui m’entendait me proclamait heureux, l’œil qui me voyait me rendait témoignage.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Car je sauvais le pauvre qui implorait du secours, et l’orphelin dénué de tout appui.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bénédiction de celui qui allait périr venait sur moi, je remplissais de joie le cœur de la veuve.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Je me revêtais de la justice comme d’un vêtement, mon équité était mon manteau et mon turban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
J’étais l’œil de l’aveugle, et le pied du boiteux.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
J’étais le père des pauvres, j’examinais avec soin la cause de l’inconnu.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Je brisais la mâchoire de l’injuste, et j’arrachais sa proie d’entre les dents.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Je disais: « Je mourrai dans mon nid, j’aurai des jours nombreux comme le sable.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Mes racines s’étendent vers les eaux, la rosée passe la nuit dans mon feuillage.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Ma gloire reverdira sans cesse, et mon arc reprendra sa vigueur dans ma main. »
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
On m’écoutait et l’on attendait, on recueillait en silence mon avis.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Après que j’avais parlé, personne n’ajoutait rien; ma parole coulait sur eux comme la rosée.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ils m’attendaient comme on attend la pluie; ils ouvraient la bouche comme aux ondées du printemps.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Si je leur souriais, ils ne pouvaient le croire; ils recueillaient avidement ce signe de faveur.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Quand j’allais vers eux, j’avais la première place, je siégeais comme un roi entouré de sa troupe, comme un consolateur au milieu des affligés.
