Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Hiob yi eƒe nuƒoƒo dzi be,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“O, ale si medi vevie be wòanɔ nam abe ale si wònɔ le ɣleti siwo va yi me la ene, le ŋkeke siwo me Mawu kpɔ tanye,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
esi eƒe akaɖi klẽ ɖe nye ta dzi eye eƒe kekeli na mezɔ to blukɔ tsiɖitsiɖi me!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
O, nenye ɖe wòanɔ nam abe nye lãmesẽŋkekewo me ene, esi kadodo kple Mawu kplikplikpli na wòyra nye aƒe,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
esi Ŋusẽkatãtɔ la ganɔ kplim ko eye vinyewo ƒo xlãm,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
esi nye toƒe nye notsi kpeke ɖeɖe eye amitimi ɖuɖu bababa tso agakpe me nam.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
“Ne meyi dua ƒe agbo nu, henɔ anyi ɖe zikpui dzi gli, le dua ƒe ablɔme la,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
ɖekakpuiawo kpɔam, heƒoa asa nam eye ame tsitsiwo tsona ɖe tsitrenu,
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
dumegãwo tɔna ne wole nu ƒom hetsɔa asi ɖoa nu.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Gbɔgblɔ buna ɖe ame ŋkutawo eye woƒe aɖe léna ɖe woƒe nu me.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Ame sia ame si ɖo tom la kafuam eye ame siwo kpɔm la ƒoa nu nyui tso ŋutinye
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
elabena mexɔna na hiãtɔ siwo le ɣli dom be woakpe ɖe yewo ŋu kple tsyɔ̃evi si si kpeɖeŋutɔ mele o.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Ame si le kukum la ƒe yayra vaa dzinye eye menana ahosi ƒe dzi kpɔa dzidzɔ.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Metsɔ dzɔdzɔenyenye do abe awu ene eye nuteƒewɔwɔ nye nye awu ʋlaya kple tablanu.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Menye ŋku na ŋkuagbãtɔ kple afɔ na tekunɔ.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Menye tɔ na hiãtɔwo eye mexɔa nya ɖe amedzrowo nu.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Meŋea tsyo na ame vɔ̃ɖiwo eye meɖea nu si woda adzoe la le woƒe aɖutame.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
“Mebu be, ‘Maku ɖe nye ŋutɔ nye aƒe me, nye ŋkekewo asɔ gbɔ abe ke ene.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Nye kewo aƒo ɖe to, ade tsi gbɔ eye zãmu adza ɖe nye alɔwo dzi zã blibo la.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Nye ŋutikɔkɔe anɔ yeye zum ɣe sia ɣi le ŋunye eye dati anɔ yeye ɖaa le asinyeme.’
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
“Amewo ɖoa tom henɔa nye asinu kpɔm, nɔa lalam na nye aɖaŋuɖoɖo le ɖoɖoezizi me.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Ne meƒo nu la, womegaƒoa nu o eye nye nyawo gena ɖe woƒe towo me bɔlɔɔ.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Wonɔa lalayem abe ale si wolalana na tsidzadza ene eye woxɔa nye nyawo dea wo ɖokui me abe ale si wonoa kelemetsi ene.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Womexɔnɛ sena ne meko nu na wo o, nye mo ƒe kekeli nye nu xɔasi na wo.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Metiaa mɔ si woato la na wo, menɔa wo dome abe woƒe tatɔ ene eye menɔa wo dome abe woƒe fia le eƒe aʋakɔwo dome ene. Menɔna abe ame si faa akɔ na konyifalawo ene.
