Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job again took up his measure, and said,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh that it were with me as in the months of old, as in the days, when, GOD, used to watch over me;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
When his lamp shone over my head, by whose light, I could go through darkness;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
As I was, in the days of my prime, when, the intimacy of GOD, was over my tent;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
While yet the Almighty was with me, round about me, were my young men;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
When my steps were bathed in milk, and, the rock, poured out beside me, rivulets of oil:
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went out to the gate unto the city, in the open place, made ready my seat,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Young men saw me, and hid themselves, and, the aged, arose—they stood;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Rulers, restrained speech, and, a hand, laid they on their mouth;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The voice of nobles, was hushed, and their tongue to their palate, did cleave;
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
When, the ear, heard, then it pronounced me happy, When, the eye, saw, then it bare me witness;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Because I used to deliver the oppressed who was crying out for aid, the fatherless also, and him that had no helper;
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The blessing of him that was ready to perish, upon me was wont to descend, and, the heart of the widow, caused I to sing for joy;
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Righteousness, I put on, and it clothed me, Like a robe and turban, was my, justice;
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Eyes, became I to the, blind, and, feet to the lame, was, I!
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
A father, was, I, to the needy, and, as for the cause which I knew not, I used to search it out;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
And I shivered the fangs of the perverse, —and, out of his teeth, I tare the prey.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Then said I, Like a stem, shall I grow old, yea, as the sand, shall I multiply days:
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My root, is laid open to the waters, and, the dew, shall lodge for the night in my boughs;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Mine honour, shall be young again with me, and, my bow, in my hand, be renewed.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
To me, men hearkened, and waited, and kept silence for my counsel;
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After I had spoken, they spake not again, and, upon them, used my speech to drop;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
And they waited, as for rain, for me, and, their mouths, they opened wide for the spring-rain;
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
I laughed at them—they lost confidence, and, the light of my countenance, they suffered not to fail;
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I chose out their way, and sat chief, —and abode, as king, in an army, as one who, to mourners, giveth comfort.
